Det finns en stor handelsled mellan Niigata och Fukushi, men att kalla
den en enda väg är långt från sanningen. På många håll bryter den isär
sig själv i flera olika stigar och vägar som klättar uppför branta
slänter eller smyger mellan låga träd i fuktiga dalar. Vilken väg du
tar beror på väderlek, årstid, hur stort lass din oxe drar eller vilka
risker du vill ta. Oavsett vad så är trakterna här glest bebyggda och
en handelsresande kan bli mycket, mycket ensam på sin vindlande stig.
På de mörka nätterna kurar man ihop sig vid en eld och försöker låta
bli att tänka på allt som berättas om dessa ödemarker, om oroliga
andar och rövare. En av de mest kända berättelserna är den om Vägen
till Pärlsjön.

Skymningen har just lagt sig och en handelsresande letar sig fram
längs stigen, hen har bråttom och vill hinna några tusen famnar till
innan mörkret lägger sig helt. Plötsligt dyker det upp en stig som
grenar sig från vägen. Den passerar under en murken gammal träport och
försvinner in i en ravin. Den handelsresande glömmer sin brådska och
följer nyfiket stigen. I bakhuvudet gnager tanken: ”jag har gått här
flera gånger – varför har jag aldrig sett den här stigen?” I buskagen
på bägge sidor syns gamla stenfigurer, rundade bumlingar huggna som
djur med tomma ögon. De tycks följa den ensamme vandrarens steg och
vrida sina uttryckslösa huvuden efter henom så fort hen tittar bort.

Efter en stunds vandring kommer den ensamme människan att stöta på två
skepnader; olycksaliga andar vars enda uppgift är att vakta stigen mot
inkräktare. Först kommer de försöka skrämma bort vandraren. Om inte
det fungerar så försöker de locka bort henom. Om inkräktaren
fortsätter framåt så kommer vålnaderna att angripa henom, försöka
tränga in i hens sinnen. Endast den med stark vilja kan stå emot ett
sådant angrepp, eller den som är listig och hänger ett tunt stycke
siden som en slöja framför ansiktet – osaliga andar sägs inte kunna
tränga igenom detta.

Den handelsresande som lyckas ta sig förbi de vaktande andarna får en
överraskning: när hen kommer genom ravinen breder en liten
kristallklar sjö ut sig. Från de gröna sluttningarna omkring vinglar
lekfulla bäckar sig ner och faller mellan stenarna, med kluckande små
skratt ut i sjöns famn. När hen går fram till sjön syns stora karpar
simma fram lugnt utmed stränderna, oberörda av människan, om hen så
går ut och rör vid dem. Hela sjöns botten är täckt av stora musslor
och vattnet skimrar av pärlemor som syns i deras halvöppna skal.

Vandraren kan simma i sjön och plocka alla pärlor hen vill. Det finns
enorma rikedomar där, men också fruktansvärd fara. Om hen dricker av
vattnet, förorenar det genom att inte ta av sina skodon, eller får för
sig att äta av de lockande feta fiskarna, då uppenbarar sig sjöns
kraftfulla rei (ande). För den som retat upp Pärlsjöns rei sägs att
det bara finns ett öde: att bli hittad drunknad på handelsleden, med
munnen full av vatten och några pärlor i handen. Därifrån kommer
uttrycket Simma i Pärlsjön, att vara där det finns stora skatter och
samtidigt risk för livet.

Det händer ibland att handelsfolk hittas längst handelsleden bredvid
sina kärror, stirrandes mot en grå himmel, med ett förvånat uttryck i
ansiktet och med en stor pärla i handen. En pärla av trä, målad
skimrande vit, som en sista gåva från några själar som vaktar andra
rikedomar än en trolsk sjö.