Välkommen till fördjupningstexten om takai. Detta är läsning för Ashikanen som vill fördjupa sig extra om samhället. Här kan du läsa om följande:

Att vara takai
Kizoku
Senshi
Okiya och släkt
Spel mot yasai
Skratt och humor
Känslor och kärlek
Parförhållande
Intimitet
Att sitta korrekt
Bugningar
Renlighet
Bordsskick
Rutiner
Técermonier, cha no yu
På uppdrag
Ashika under ytan


Att vara takai (Upp)

Den som kommer in i en okiya har statusen usagi - lärling. När en anses ha blivit skicklig nog så får en utföra en serie svåra prov, och om en lyckas så blir en yagi - fullgod medlem. En yagi får lov att utföra uppdrag åt okiyan, exempelvis dansa, laga mat eller agera livvakter åt andra okiya. En yagi får även vara med och träna usagi. Den yagi som visar sig väldigt skicklig får utföra en serie exceptionellt svåra prov, och den som lyckas vinner statusen yagushi - mästare. De allra främsta kan lyckas med detta redan vid 25 års ålder, men oftare sker det vid 30-40 års ålder. De flesta takai blir dock aldrig yagushi.

Med högre rang kommer också större förpliktelser och mer ansvar. Även om livet som usagi kan verka tufft är det mycket mindre krävande än att vara yagi. Yagi ansvarar i högre grad för att upprätthålla okiyans goda rykte utåt och det kan ofta vara nog så påfrestande för många. Yagushi är de som ansvarar för de viktigaste delarna av okiyans verksamhet. De leder följen på uppdrag utanför okiyan och det är också yagushi som lejs att utföra de finaste och mest ärofulla uppdragen åt andra okiya. På yagushi ligger ett oerhört ansvar att alltid uppträda korrekt för att upprätthålla okiyans ansikte utåt.

Enbart de som bor i riket kan vara takai. Utländska kungar och härskare kan dock tilltalas och behandlas som om de vore takai, av diplomatiska skäl.

Givetvis finns även en risk för den som är takai att förlora sin ära. Den som gör tillräckligt stora felsteg kan o'tono besluta att slänga ut. De som misslyckats fatalt med viktiga uppdrag tar ofta livet på sig själva i förebyggande syfte, för att slippa förödmjukelsen av att bli utslängd, och för att bespara sin okiya förödmjukelsen. Att en person blir utslängd från en okiya och upptagen i en annan har inträffat, men som utslängd har du generellt sett mindre chans att bli takai igen än den som varit yasai från början. "Ju högre tallen är desto tyngre blir dess fall" är ett känt gammalt ashikanskt talesätt som är särskilt sant för takai. Ju högre rang en takai har innan sitt fall, desto mindre krävs för att få henom på fall och desto svårare kommer hen ha att hämta sig.

Parallellt med ärobegreppet talas det också om kooei - heder. En får skilja på begreppen. Ära är i större utsträckning något en har eller inte har, kooei kan en ha mer eller mindre av. Den som gör bra ifrån sig kan vinna lite kooei, men äran påverkas inte. Ibland kan en i dagligt tal säga att en "förlorat halva äran" eller liknande, men rent strikt kan en bara ha det i enheterna 1 eller 0.

Kizoku (Upp)

Att bli kizoku är ingen enkel bana. Usagi rekryteras när de är endast några år gamla och redan de första lekar de får lära sig syftar till att börja träna deras kroppar och sinnen. Vid fyllda sex år så börjar en mer organiserad träning vilken successivt blir hårdare, striktare och mer inriktad mot en viss konstart. Det är början på en livslång strävan efter förfining och perfektion.

Att vara konstnär, målare eller hålla på med kalligrafi, är vanligt bland kizoku. Musiker är en mycket uppskattad profession. Det finns också kizoku som håller på med diktande, brädspel, teater och annat som hör till den ashikanska finkulturen. Även de skickligaste bland matlagare, massörer och liknande är kizoku, och dessa kan bli oerhört populära.

 



Kizoku är dock inte bara konstnärliga. Det finns även de som håller på med maktutövande, diplomati, och även kampsport. Givetvis kan en kizoku vara o'tono och genom sin okiya styra städer eller landområden (hen bör dock ha något konstutövande e dyl vid sidan om). Vissa kizoku sysslar med diplomati som en naturlig del av sina maktuppdrag, andra har det som sin främsta huvudsyssla och det finns till och med okiya som inriktat sig på diplomatins konst och gärna anlitas för att lösa tvister. Även bland kizoku finns det dem som är vapenföra, men till skillnad mot senshi så är vapenkonsten just en konst, inte något som är menat att användas i praktiken. Medan senshi lär sig att hantera lite olika vapen, taktik, att agera i stridssituationer, att överleva i fält mm, så handlar kizokus kampkonst oftare om att försöka nå perfektion med någon enstaka stil eller enskilt vapen. Det kan vara att skjuta pilbåge på pricktavla eller att träna en elegant kampkonst med stav som närmast är att betrakta som dans.

En speciell slags okiya är de som tränar keikoku - professionella sällskapskizoku. Keikoku får en gedigen skolning i att uppträda värdigt och presentabelt, att föra artig och belevad konversation, att hålla teceremonier och att underhålla med berättelser, skådespel, dans och musik, bland mycket annat. I Ryoshi anses det mycket fint att kunna anlita en keikoku från något av de främsta keikokusen i Hantashi att ha som sällskap till fina tillställningar i huvudstaden Ryo.

Kizoku talar ofta med överflödig artighet eller i gammalmodiga talformer. En strävar efter uttrycksfullhet, sofistikering och skönhet i sitt språk, vilket ofta leder till omständliga meningar. En älskar aforismer och filosofiska eller poetiska uttalanden. En talar gärna sakta och behärskat och med inlevelse, i det tonläge som bäst framhäver de undermeningar som nästan alltid förekommer. En behärskar ofta en hel del urashikanska (japanska) och tycker om att slänga sig med den så fort någon i närheten kan uppskatta det. Yasai tilltalas ogärna.

De konstnärliga aristokraterna för sig lugnt och stillsamt i alla situationer. De skrider fram, så gott som terräng och fotbeklädnader tillåter. Att springa eller hasta fram är otänkbart om inte ens liv hänger på saken. Kizoku bär huvudet lyftat och undviker yviga eller onödigt komplicerade rörelser (om det inte är meningen, ex i dans) och håller armbågarna nära kroppen. När de sitter sker detta i seiza, eller i mer avslappnade sammanhang i ett slags avslappnad halvliggande ställning. En använder sig av det statusbefästande beteendet att vrida huvudet när en behöver flytta blickfokus, snarare än att vrida hela kroppen. En bugar lätt, med båda händerna på lårens framsidor från stående och med båda händerna på marken framför knäna från seiza.

Senshi (Upp)

De flesta som antas till senshi-okiya är runt 3-4 år gamla, och vid 5-6 års ålder börjar en hård skola med härdning av kroppen och fäktning med rundslipade blankvapen. Till skillnad mot de kizoku som tränar vapenkonst, så skall en senshi kunna många olika stilar och veta hur en praktiskt använder eller skyddar sig mot dem. Dessutom skall en senshi härdas, så hen klarar att stå i timtal på vakt eller kan marschera många mil i rustning.

En hel del av en senshis heder ligger i hens vapen, i svärdet, spjutet, bågen e dyl. Att tappa en tanto (dolk) anses väldigt illa, och att förlora sitt huvudsakliga vapen - kanske ett spjut en ärvt från farmor - anses närmast oförlåtligt och av vissa som att förlora en del av sin själ. Att använda sköld anses däremot generellt vara ytterst ohedersamt och fegt.

Den konstnärliga förmågan är viktig för att ange ens roll i okiyan och gruppen. Den som kan shiatsu-massage blir högt uppskattad på fältuppdrag då ryggarna blir stela, den som utövar sina kunskaper i haikai (komisk poesi) blir omtyckt vid lägereldarna och den som behärskar shogaku (kalligrafi) eller ikebana (blomsterarrangemang) kan få fina uppdrag när okiyan skall dekoreras. Det finns många konstarter som takai kan syssla med, och både kizoku och senshi förväntas kunna åtminstone en.




Senshi talar med minimal (men tillräcklig) artighet för situationen. Det eftersträvansvärda är maximal precision och detaljrikedom med minimal mängd ord och fokuserar på det som är viktigast i sammanhanget. De undviker i dagligt tal aforismer och anekdoter, de talar snabbt och med klar och tydlig röst. Även senshi bör dock vara konstnärliga, vid sidan av sitt yrke som krigare, och därför kan en senshi tala mer som en kizoku vid utvalda tillfällen; exempelvis när hen går en sen kväll med sin älskade under hängpilens bladverk.

Krigarklassen rör sig raskt men inte så snabbt att de tappar sin värdighet, om inte situationen kräver det. En bibehåller sitt samlade lugn i alla situationer och för sig med rak rygg och huvudet högt. De gånger en sitter, vilket inte är ofta i officiella sammanhang, sker det antingen i seiza, eller i skräddarställning i mer avslappnade sammanhang. En förväntas vara uppmärksam på sin omgivning i varje ögonblick. En bugar med vänster hand på svärdsfästet, medan höger ligger mot lårets utsida vid stående och framför högerknät i seiza.
För en senshi är det viktigt att gå på rätt sätt. Du bör ha rak rygg och blicken rakt fram. Sjunk ner en aning i knäna och låt fötter och knän peka lite utåt, det underlättar när du går i geta. Överkroppen skall gärna röra sig rakt fram utan att vagga eller gunga upp och ner när en senshi går, armarna hålls relativt stela utmed sidorna (vifta inte).
Det är ofta ganska lätt att se rang på senshi, åtminstone vid formella sammanhang. I de flesta okiya bär yagushi och/eller boushou kataginu, yagi bär dôbuku (ärmlös eller korta ärmar), och usagi endast enkla kimono. Till detta bär de hakama och förstås någon sorts vapen.

Okiya och släkt (Upp)

Okiya är att likna med en blandning av europeiska medeltidens borgar och kloster, men inte alltid lika fortifierade. De består i regel av en eller några få stora byggnader och många mindre. De har ett eller flera där okiyans o'tono, ledarperson/äldste, bor och de övriga är träningshallar, konstverkstäder eller liknande. Fina takai skall helst ha små byggnader som de går till i speciella ändamål eller bara när de vill vara ensamma. Okiya på landsbygden har ofta egen smed, bagare osv. Ofta finns burakumins (tjänste-yasais) kvarter i direkt anknytning. Allt ramas in av någon sorts mur, staket eller palissad. Okiya är sällan eller aldrig öppna för allmänheten, och det förekommer i princip aldrig handel inom murarna. Ingen kommer in (eller ut) ur en okiya utan ett viktigt ärende, även om en så skulle vara gift med någon som är medlem i okiyan.

En okiya kan vara tätt förknippat med en viss släkt, eller vara en gemensam plats för en mängd mindre nära besläktade människor. På landsbygden är ofta släktskapen tydligare och en okiya kan inte sällan bestå av ett antal släkter som lever ihop innanför murar (eller runt omkring ett tempel/fort). I städerna bor medlemmarna inte lika ofta i själva okiyan, utan i privata bostäder i närheten. Där är det lättare att vara gifta men tjäna olika okiya. I de stora städerna finns hela stadsdelar som enbart består av dussintalet okiya och utspridda takai-boningar.

Det finns okiya som endast innehåller kizoku eller senshi, men det är också ganska vanligt med okiya som har både och. I synnerhet okiya på landsbygden är blandade. Ändå har de ofta några specialiteter, alltså de har kizoku som gör ett visst urval konstarter och senshi som kanske bara tränar en sorts stil. För att hålla hög standard och kunna bjuda ut sina tjänster, så måste en okiya ha vissa specialiteter.

Nya okiya kan endast instiftas av Midoriya. Likaså kan Midoriya besluta vilka som skall förlora status som okiya. Kunen är lite speciellt, de utropar sig själva genom interna maktstrider. Om en okiya nästan utplånas så är de överlevande att betrakta som takai, tills okiyan är officiellt upplöst. I de fall en okiya upplöses får de kvarvarande medlemmarna erbjudande om att begå seppuko (självmord), och om det utförs genast så behåller de sin ärofullhet i döden.

Alla som inte aktivt blivit upptagna i en okiya genom en upptagningsceremoni anses vara yasai. Även om det är två takai som får barn så måste alltså deras okiya aktivt ta till sig barnet innan det anses vara takai. För takaier av hög kooei (heder) och god ställning kan detta göras direkt efter födseln, för att säkerställa att det fina barnet inte är yasai om det skulle dö dagarna efter födseln. För föräldrar av lägre heder är barnens första år en hård prövotid, där både föräldrarna och barnet noga prövas för att se om ett upptagande i okiyan är önskvärt.

Att bli upptagen kostar i de allra flesta okiya ingenting. Dessutom får en ofta träning och allt en behöver för sitt uppehälle betalt av okiyan. Många, i synnerhet äldre medlemmar, får dessutom medel av okiyan att förvalta efter eget tycke. De utgifter som okiyan har på sina medlemmar, återfås när okiyan får betalning för tjänster som medlemmarna utför, eller (i fallet för okiya på landsbygden) när en tar upp skatt från trakterna runtomkring.

Släkter som är relativt välbeställda, men inte tillräckligt mäktiga för att kallas okiya, har egna gårdar där familjemedlemmar som är yasai eller för tillfället inte arbetar för sin okiya kan vistas. Släktgården kan också vara ett ställe att dra sig tillbaka på när en är för gammal för att vara till nytta för sin okiya. Innan en blivit upptagen i en okiya så tillhör en enbart släkten. Vid upptagandet i en okiya så kommer en antagligen att tillbringa mycket tid i den okiyan för träning, men en kommer fortfarande att tillhöra släkten. Okiyan kommer dock alltid i första hand, en lyder den och det är den som avgör ens öde!
Lämna släkten kan en göra på följande sätt:

Spel mot yasai (Upp)

Takai är finare än yasai; bättre, högre, renare. Att som takai ha alltför mycket med yasai att göra är ohedersamt. Försök undvika att tilltala yasai om det inte rör sig om saker som är svåra att förstå eller förklara utan ord. Använd gärna gester för enklare kommandon till tjänare, eller antydanden i stil med ”Det vore trevligt med lite mer vatten.” Vill du förolämpa någon, skicka din lägsta yasai att hämta henom.

Å andra sidan: det bör finnas en ömsesidig respekt mellan takai och yasai. Det anses inte särskilt upphöjt att straffa yasai i onödan eller på annat sätt vara en översittare. En god yasai skall behandlas med respekt.

Se till att verkligen uppmärksamma det yasaitjänare gör åt er. Det är hemskt tråkigt att vara den perfekte tjänaren och inte få någon som helst feedback på det. Alla vill vi bli uppmärksammade när vi gör något bra, så låt de som spelar yasai få veta när ni gillar deras spelinsats. Låt dem få ta lite plats också, fastän de ”bara är usla yasai”. Det är inte fel att vara stolt över duktiga yasai, eller att tala väl om dem inför andra, bara en inte tilltalar dem direkt alltför ofta. En kan vara stolt över sina yasai, på samma sätt som en kanske är stolt över sitt fina hus eller duktiga jaktfåglar.
Det omvända gäller förstås för dåliga yasai. Tala illa om dem om de misshagar dig, tillrättavisa dem om de är dåliga, straffa dem om de är riktigt illa. Akta dig dock för att gå till överdrift. Ett skarpt ord kan räcka; en yasai skall ju trots allt veta sin plats i samhällsordningen. Tumregeln är att straffa rollen, inte spelaren. Skall en utföra bestraffningar skall det vara något som kan vara konstruktivt för den som lajvar yasai, t ex att få springa ett farligt (off spännande) ärendet till ett annat följe, eller tvingas vara örtamästarens testkanin.

Skratt och humor (Upp)

I Ashika kan skratt gärna uppfattas som att en driver gäck med någon/några, och det är därför viktigt att inte skratta vid fel tillfälle. Det är dessutom ett bevis på disrespekt och dålig självkontroll att skratta om inte omständigheterna är rätt. Grundprincipen är att en inte flabbar hur som helst, de undantag som finns är framför allt:

Det ovanstående kan alltså innebära att en grupp takai som ser något dråpligt kommer att sitta med så uttryckslösa miner som möjligt, tills dess deras bushou börjar skratta, varpå plötsligt alla stämmer in.

Känslor och kärlek (Upp)

I det klassiska ashikanska hederssamhället finns en delad syn på känslor. Å ena sidan anses känslor som något starkt och vackert, men samtidigt är det en svaghet. Ju starkare känslan är, desto lättare är den att utnyttja till ens nackdel. Alltså håller en vanligen sitt känsloliv under strikt kontroll. Att visa sina känslor om något inför en annan människa visar på att en har ett mycket stort förtroende för henom. Det visar att en inte är rädd att hen skall utnyttja kännedomen om ens svagheter mot en själv. Det är ett slags blottläggande som blir mycket intimt. Känslor är något en oftast bara delar mellan fyra ögon.

Bland folk en inte är så intim med, försöker en alltid dölja sina egna känslor under ett lager av formalitet och traditionsbunden artighet. Det anses ofint att ha känsloutbrott utanför den närmaste vänkretsen. Detsamma gäller på uppdrag, då en förväntas ha lagt sitt känsloliv åt sidan för att bättre kunna utföra sin uppgift. I lugna lägen under ett uppdrag, t.ex. under resa eller vid vila, är det okej att släppa lite på dammarna.

Kärleken är erkänd som den starkaste av alla känslor och följaktligen också den största svagheten. Den är samtidigt både åtrådd och fruktad. Kärlek i hemmets lugn och avskildhet anses som något mycket fint och åtråvärt. Kärlek mellan deltagarna på ett uppdrag, eller mellan arbetsgivare och uppdragstagare, ses däremot som något som bör undvikas till varje pris, då det kan färga de inblandades omdöme och förmåga att utföra sin uppgift.

Var uppmärksam på andras utspel. Se till att uppmärksamma eventuella känsloutbrott och reagera på ett lämpligt sätt med hänsyn till situationen samt din och deras rang. Försök spela på kontrasten mellan det känslofria arbetandet och de intima ögonblicken med de närmaste vännerna då en får lätta på trycket. Det kan bli mycket effektfullt att låta känslorna bubbla under ytan utan någon möjlighet till utlopp, och sedan låta dammarna brista när det kanske inte riktigt passar. En får vara försiktig så det inte går till överdrift, bara.

Parförhållande (Upp)

Eftersom okiya är viktigare än familj, och kärlek anses vackert och okränkbart, så är (politiska) tvångsäktenskap sällsynta (och en säger inte öppet ifall ett äktenskap är politiskt motiverat). En takai står ju vid sitt ord, så det skall inte behövas blodsband mellan okiya för att de skall kunna lita på varandra. Undantag är Niigata, där släktskapsband är väldigt viktigt för de okiya som lever på stäppmarkerna.

Giftermål sker ofta ganska sent i båda parters liv. Det är inte ovanligt och anses sällan fult att båda parter haft andra förhållanden tidigare. Att ha haft fysisk kontakt med andra innan giftermål anses i stora delar av landet ge god träning i konsten att älska (undantag igen för Niigata, där en skall vara oskuld, punkt). Utvecklad örtakunskap håller ner antalet oplanerade födslar, och barn som föds utanför äktenskapet kan ofta adopteras inom okiyan (och få fullgoda rättigheter), eller i värsta fall hamna i en yasaifamilj. Det kan förstås även lösas genom att modern och fadern gifter sig.



I Ashika är det accepterat med homosexuella giftermål. Kärleken erkänns vara stark och inte bunden till specifika kön, då ju inte själar är det. Att få barn är dessutom inte förknippat uteslutande med heterosexuella förhållanden, då det finns många kända exempel då kvinnor i homosexuella giftermål blivit havande - vilka varit så hedersamma personer att det absolut kan uteslutas att de skulle varit otrogna. Barnlösa par, exempelvis två män gifta med varandra, kan förstås även adoptera.
Det går inte alltid att finna bra gemåler åt takai, bl a för att en okiya kan ha något ojämn könsfördelning, och därför är giftermål mellan yasai och takai inte förbjudna utan förekommer i viss utsträckning.

Den absolut vanligaste typen av dessa giftermål är mellan en takai (oftast senshi) av låg rang, och en yasai från en rik familj. Takaien kommer inte förlora sin ära genom giftermålet (om inte okiyan strikt motsätter sig det vill säga), men yasaien är inte heller garanterad att bli ärofull. Yasai är normalt inte tillåtna att bo i okiya, om de inte är tjänstefolk, och paret inrättar därför ofta en boning utanför men i närheten av takaiens okiya. Det är helt upp till okiyan att bestämma om och hur många av parets barn de vill ta upp, utifrån takaiens trogenhet och okiyans behov.

Otrohet inom äktenskap ses på med oblida ögon. Det utdöms inga fysiska straff för takai, men både den som varit otrogen, och den som hen varit otrogen med, riskerar att bli utkastad ur okiyan. Det är okiyan som den otrogne tillhör, som bestämmer utfallet. Den som blivit bedragen står nästan alltid fri att välja en ny gemål. För våldtäkt gäller samma procedur, dvs okiyan som förövaren tillhör avgör straffet.

Giftermålen i sig är ingen stor grej för de berördas okiya utan en mer privat sak som främst innebär firande och ritualer i den närmsta kretsen, även om okiyan ändå ofta på något sätt gör så alla vet vilka som blivit gifta.
I en okiya så uppfostras barnen till stor del gemensamt. Det är viktigt att barnen har några som är "föräldrar", men det är inte nödvändigt de biologiska. "Föräldrarnas" roll blir ganska snabbt att vara rollförebilder för sina barn, och att vara dem som ser lite extra efter det specifika barnet. Föräldrarna kan dock lämna okiyan på uppdrag, och tryggt lita på att någon annan ser efter deras barn.

Intimitet (Upp)

Eftersom känslouttryck är så kontroversiellt ligger tröskeln för ren fysisk intimitet på motsvarande låga nivå. Gränsen för när kroppskontakt anses intim dras tidigare än i vårt samhälle. En så alldaglig gest som en hand på axeln kan jämställas med en smekning. Att stå eller sitta så att ens ben eller överarmar rör vid någon annans är ungefär som att lägga armen runt henoms axlar. Att vidröra någons händer är synnerligen pushigt. Om något av ovanstående skulle råka hända av misstag, t.ex. runt matbordet, är det en pinsam social fadäs, och bör behandlas i enlighet med ens karaktär.

Någon form av kroppskontakt som vi svenskar anser som intim (smekningar, kramar, kyssar osv.) är mer eller mindre att betrakta som sexuella handlingar och anses synnerligen olämpliga att ägna sig åt på allmän plats. Att bli påkommen med att sitta i en glänta och smeka någons handrygg är ungefär som att bli ertappad i säng med människan; alltså oerhört pinsamt och förödmjukande. Samtidigt är denna enkla handling oerhört intim och laddad för de båda inblandade och det kan räcka med någon sådan stund emellanåt för att hålla en hemlig passion flammande under lång tid.

Ett undantag här är kontakt av professionell natur, som massage, läkekonst och liknande. Det erkänns att känslor är inblandade, den som utför en kroppslig behandling anses behöva få kontakt både kroppsligen och själsligen med den som behandlas för att kunna överföra positiva energier. Däremot anses det vara något som är skilt från kärlek och liknande känslor, och därmed fullt accepterat i de flesta tillfällen. Dock brukar det utföras i enrum, möjligen med någon enstaka vakt eller åskådare, av ren prydlighets skull.




En låg tröskel för fysisk intimitet gör det lättare för oss som spelare att spela ut starka intima förhållanden mellan våra roller, utan att behöva känna oss pressade att göra något vi kanske inte egentligen vill, för att uppnå den intimitet vi skulle vilja ha. Det gör gränsen mellan spelare och roll tydligare, vilket är viktigt när det rör sig om kärlek och passion.

För att detta skall fungera krävs dock en del av oss som spelare. Vi måste vara uppmärksamma på kroppskontakt, så att det faller sig naturligt att en blir generad om en råkat vidröra någon av misstag, eller så att en kan reagera på lämpligt vis om någon annan vidrör en. På samma vis är det viktigt att vi håller ögonen öppna för andra människors beteende, så en kan ge folk chockade blickar när de beter sig skandalöst.


Att sitta korrekt (Upp)

Vid formella situationer (ex. fina middagar eller cha no yu) så sitter en på knäna och hälarna, med benen under sig (s k seiza). Vid övriga tillfällen sitter senshi i "skräddarställning" d v s med benen i kors, medan kizoku har en avslappnad, halvliggande ställning (att sitta i seiza är svårt, så träna att sitta mycket på golvet!).

http://www.ashika.info/Images/bilder/seiza.jpg

Så här sätter du dig i seiza. Att resa sig är samma procedur baklänges (höger ben först!)
Inom olika okiya kan lite olika skick tillämpas vad gäller hur yasai (fr a burakumin - tjänare) skall sitta. I vissa okiya anses det fruktansvärt om inte alla sitter korrekt i seiza, i andra är det en skymf om yasai sitter som takai, och i ytterligare några så struntar ledarna fullständigt i hur yasai sitter.

Bugningar (Upp)

Vanliga bugningar gås igenom under Spela ashikan. Här nedan följer regler för djupare sittande bugningar, vilka visar stor respekt och underkastelse.
En takai bör buga riktigt djupt vid tillbedjan till rei eller sosen, samt inför en hög dignitet såsom Kaji eller ett kunens ledare. Om marken är extremt lerig eller på annat sätt smutsig går det i de flesta fall bra med en djup stående bugning istället, där nacken kan böjas ner lite.

Den takai som bugar riktigt djupt sätter sig i seiza. Senshi kan ha knäna något isär, ungefär så att en knytnäve passar emellan. Sätt nu händerna i marken framför knäna men sätt inte i hela handen, det är främst fingertopparna som skall vidröra marken (att inte sätta i fingrarna alls är dock en ofullständig bugning som visar att du egentligen inte vill buga åt personen/anden i fråga). Kizoku håller armbågarna rakt ovanför låren, senshi skall lägga underarmar och armbågar precis utanför låren. Fingrarna skall peka helt (kizoku) eller nästan helt (senshi) rakt fram. Armbågarna får ej peka utåt!

Buga dig sedan framåt relativt långt. Detta är den enda bugning där nacken ej skall hållas rak, utan huvudet böjs ner något. Lägg inte någon vikt på händerna, det är ryggen som skall bära i bugningen.

Renlighet (Upp)

Takai är de renaste av ashikas och världens folk. En god takai bär fläckfria och klanderfria kläder. Att kroppen är ren är en självklarhet. Det som betonas främst är att ansikte, händer och fötter är rena, och i de flesta okiya hålls små dagliga ritualer där dessa delar tvättas. Ofta har ritualerna koppling till hierarkier, att de som är högst tvättar sig först, och fyller därmed också funktionen att påminna medlemmarna om vilken plats i okiyan de har.
Se till att tvätta ansikte, händer och fötter minst två gånger om dagen. En morgonritual med tvagning är nästan obligatorisk.
Håll dina kläder så rena och skrynkelfria som möjligt.

Bordsskick (Upp)

Håll ätpinnarna så som bilden nedan visar:
http://www.ashika.info/Images/bilder/pinnar.gif

Tips: Öva på att äta med pinnar, t ex när du äter snacks eller wok hemma.

Rutiner (Upp)

Vapen anses ofta besjälade, därför kan ingen god värd kräva av sina gäster att de lämnar ifrån sig vapnen. En senshi som sätter sig till bords tas dock loss svärdet och lägger det vid sin sida, ställer ifrån sig bågen e dyl. För att visa att en inte är hotfull eller känner sig hotad, så bör svärd läggas på höger sida med eggen inåt. Om det läggs tvärtom, på vänster sida med eggen utåt, så är en beredd på hugg och visar att en inte litar på dem som sitter vid bordet. Spjut ställer en ifrån sig eller lägger bredvid sig på vänster sida med spetsen bakåt.

Téceremonier, Cha no yu (Upp)


http://www.ashika.info/Images/bilder/chanoyu.jpg

Här är en liten guide till det mest grundläggande i en cha no yu (téceremoni) - det en som gäst behöver veta. Det förväntas att en vet precis hur en skall göra på ceremonin. Små felsteg kan göra témästaren irriterad, gör en för stora fel så kan en bli utslängd!
I en téceremoni så är det helst fyra gäster (sammanlagt 6 pers - turnummer - om en räknar med témästare och assistent), men en kan även vara fler. Den gäst som har högst rang är huvudgästen. Konstant hövlighet är ett måste! Gästerna skall komma med ständiga små komplimanger om hur vacker tex. téskålen och utsikten är. Dessa är mer rituella än egentlig konversation och kan kännas ganska tafatta, men är icke desto mindre del av ceremonins all formalia. Mästaren skall inte svara. Assistenten säger inte något under hela ceremonin.

Så här kommer en ceremoni gå till:

  1. Gästerna kommer att bli inledda av mästarens assistent, som börjar med att visa runt i den trädgård som bör finnas i anslutning till té-okiyan. Assistenten placerar er i en förbestämd ordning, beroende på rang i fallande ordning motsols kring bordet. Hen säger inget, bara pekar med handen på varje person i rangordning och därefter var respektive person skall sitta.

  2. Témästaren gör entré när gästerna kommit tillrätta.
  3. Mästaren gör i ordning det tunna téet och häller upp en kopp. Assistenten serverar huvudgästen den första koppen, med koppens vackraste motiv mot gästen. Huvudgästen (HG) gör nu som följer:

Assistenten ger koppen till témästaren som sköljer ur den och preparerar en ny kopp. Alla andra gäster serveras i rangordning på samma sätt som HG, och gör samma saker, med undantag för lägsta gästen som inte behöver säga "gomen nasai" till någon.

  1. Nu serverar assistenten saké och eventuellt små kakor. HG lyfter sakékoppen med höger hand, dricker allt i en klunk, säger "Oishii desu" och ställer ner den. Alla andra gäster gör likadant, en efter en i rangordning.
    De små kakorna ligger på silkespapper, rispapper e dyl. HG lyfter papper och kaka med vänster hand, tar kakan med höger hand, äter den hel, och säger sedan "Oishii desu". Alla andra gäster gör likadant, en efter en i rangordning. Assistenten dukar av sakékoppar och rispapper.

  2. HG skall nu säga "Mô ichidô, kudasai" eller "En kopp till, tack"), varpå témästaren bereder det tjocka téet och assistenten serverar det. Förfarandet är exakt detsamma som för det tunna téet.

  3. Assistenten bär nu ut slaskbägaren. Témästaren reser sig, går till ingången, sätter sig ner, bugar och hälsar gästerna "Sayonara" ("På återseende"). Gästerna bugar och svarar samma sak tillbaka. Témästaren går och cha-no-yu är slut.

  4. Antingen kan nu HG resa sig igen, varpå övriga gäster gör likadant och assistenten leder ut dem, eller så kan HG sätta sig i en bekvämare ställning och cha-no-yun övergår i en mer informell träff. De övriga gästerna får i det sistnämnda fallet då givetvis också sätta sig i bekvämare ställningar. Resten av träffen kan fortsätta med underhållning och mer saké, eller som ett viktigt möte.

På uppdrag (Upp)
Den som utför en uppgift för sin okiya skall vara hängiven uppgiften och inte tänka på annat. Det anses korrekt att göra en sak i sänder, och inte låta andra saker störa koncentrationen. Framför allt bör en inte blanda in ovidkommande känslor i uppdraget, utan enbart just de känslor och den motivation som krävs.

En god takai skall vara hård och krävande mot dem som är jämställda eller under sig i rang. Att ställa hårda krav är att bry sig och ett tecken på att en har förtroende. Den som inte lyckas uppfylla kraven blir sällan arg på uppdragsgivaren, som ställt för hårda krav, utan en blir besviken på sig själv som misslyckats uppfylla förtroendet.

När en är på uppdrag får en inte ha några kärleksfulla relationer med andra (undantag för dem som är gifta och är av hög rang). Att blanda in kärlek i ett uppdrag är bland de grövsta skymfar en kan göra mot den som gett uppdraget. Om en gör det och ertappas/erkänner så måste en ta livet av sin älskade, eller förlora sin ära (d v s mer eller mindre dö). Tillhör båda två samma följe, skall de duellera till döden. Detta för att bevisa sin absoluta lojalitet till sin okiya. Många har tagit sina liv när de hamnat i denna situation.

I Ashika lyder en främst under mästaren i sin okiya (o'tono), eller de som förordnats makt under henom (för senshi gäller t ex att en följer bushou - befälhavaren).

Ashika under ytan (Upp)

Det finns saker som okiya vill få gjorda, men som ingen medlem med fullgod ära kan utföra. Exempel på sådant är spioneri, lönnmord o likn. För detta används en speciell typ av burakumin, kallade shinobi. Dessa är speciellt vältränade och trofasta burakumin, ofta med sina egna moraler och kamptekniker. Shinobi är en egen kultur, väl dold bakom Ashikas vackra fasader, som de flesta känner till men få talar högt om. Variationerna i denna kultur kan dock variera mycket mer mellan landsändarna än vad ”finkulturen” gör, eftersom den inte har några fasta fundament.

Många hävdar att den som dör vredgad, kan få sin ande att hämnas på en mördare innan hen återföds. Många shinobi tror så starkt på detta, att om de lönnmördar någon så anstränger de sig hårt för att inte denna skall se shinobins ansikte.
I Ashika sägs det även finnas en "säkerhetstjänst", som verkar lyda Midoriya, och som antas ha uppdraget att vara Kajis livvakt. De flesta vet dock inte mycket mer om denna, än ryktet om att den existerar.