Tävlingarna för att utse Ashikas senaste Kaji hölls för lite över ett år sedan och omtalas nu som några av de mest legendariska som någonsin hållits. En stor anledning till det är att de två som möttes i slutstriden, Nakajima Jiko från Okayama och Haburashi Kenkoo från Hantashi, var legender redan innan tävlingarna. Jiko-sama var en kizoku, mästarinna i måleri som tröttnade på sin klumpiga omgivning. Redan som ung yagushi ansågs hon som nära perfektion i sin konstform och sitt uppförande, och hon insåg att det fanns få som kunde väcka hennes intresse. Istället satte hon sig vid en bäck på gränsen till Hantashi för att utveckla sitt målande. Historien om denna kvinna nådde Kenkoo-sama, känd som Hantashis främsta inom förförelsekonsten, en som sades kunna få vilken kvinna eller man han ville ha. Kenkoo-sama satte sig på andra sidan bäcken och en duell började, mellan en hård vilja och en lockelsens mästare.
Två år gick, och medan Haburashi Kenkoo kämpade för de minsta framsteg så blev de båda kända i hela Ashika, ett perfekt ämne för samtal i alla högre kretsar. De mest framträdande okiya skickade egna observatörer, som satt i buskarna och rapporterade hem om alla stora som små händelser. När Kenkoo-sama till slut bjöds in i Jiko-samas stuga för en kopp té och ett långt samtal så trodde många att ett avgörande var nära. Det blev dock istället så att de båda valdes som Kaji-kandidater och fick avbryta sin duell vid bäcken, för en kamp om vem som skulle erövra Ashikas högsta ämbete. Genom många imponerande dåd och en del märkliga händelser, kanske lite väl märkliga enligt vissa, så kom de båda att mötas igen i slutet. Vinnaren blev Jiko-sama, och för att befästa sin triumf så deklarerade hon öppet att inget av Kenkoo-samas uppvaktande hade varit värt att höja ens ett ögonbryn för. Medan Nakajima Jiko installerade sig som ny Kaji i Midoriya, så valde en knäckt Haburashi Kenkoo att chocka sin omgivning, bli shijin och grunda ett tempel vid foten av Hantashis högsta berg. Ett tempel som snabbt blivit mycket populärt, inte minst bland unga män.
Den nya Kaji har inte spenderat det första året med att räkna fallande löv, utan rest runt nästan oavbrutet. De flesta resor har gått till större städer och okiya i Hantashi och Okayama, de provinser där hon redan har störst stöd och erhåller stor beundran. Jiko-sama står för upprätthållande av ideal och traditioner, och för en ny striktare ordning. Det mest uppseendeväckande hon gjort är att i de städer hon besökt ha samlat, snart sagt fångat in, de rikaste yasai och rättat till deras framtoning om de upphöjt sig för mycket. Det har skett mycket konkret, genom att inför publikum låta klippa av ärmar som varit osedligt långa, hugga av hattar som varit för höga och såga av getasandaler som lyfte upp de nyrika handelspersonerna för mycket. Den nya Kaji står för ett Ashika där man skall veta sin plats.
När Ashikas Enare dog lovade hen att vaka över det nyskapade riket, som sosen, i ”tusenden” år, för att se till så fred och välstånd rådde. Lärda historiker har dividerat en del kring exakt vad som menades, men det verkar helt uppenbart att löftet var riktigt, för Ashika har levt utan allt för omvälvande inre konflikter sedan dess. Det som oroar är vad som kommer hända när Enarens sosen passerar över ”den mossklädda bron” in i en andevärld som är bortom den fysiska världen, för sin eviga frid, och Ashika lämnas åt sitt öde?
Enligt rykten som börjat florera kan den tidpunkten vara mycket snart, eller kanske till och med ha passerat. Man påpekar att med Ashikas gamla sextalsbaserade räknesystem så har redan över fyra tusen år passerat. Det sägs också att det kommit fram bevis för att man räknat fel, att fler år gått än vad man trott. Alla ryktena har skapat en stor oro i landet. Utan Enarens ande kvar som sammanhållande kraft, kan Ashika kastas tillbaka till det tillstånd av blodiga klankrig som rådde innan Enandet.
Utåt sett tar provinsöverhusen och Kaji allt med lugn; Ashika är stabilt och ingen vill ha något fullskaligt krig. Ändå tycker vissa sig se att de börjar ta positioner. Röstläget mellan Niigata och Fukushi har skärpts, inte minst sedan Niigata förbjöd åtskilliga sabakitiska varor från att tas in i provinsen (vilket lett till omfattande smuggling). I söder har Ryoshi och Hantashi börjat bråka om ögruppen Yubetsu, den västligaste delen av sin gemensamma gräns, genom att Ryoshis överhus Ryo håller på att skapa en allians med den okiya som styr största ön (vilken nu är på Hantashis sida). Några pratar om att stora okiya och handelshus i Okayama börjar titta åt den östliga ögruppen Azul igen. Dessutom verkar uppkommande extrema grupper som ”Fo” (se nedan) för att skapa än mer oroligheter.
Ett stort hinder för inbördeskrig är att ingen provins är stark nog att gå in i full konflikt med en annan provins, utan att löpa stor risk att bli erövrad av en tredje när man försvagats. Däremot varnar nu några för ett ”hackkycklingskrig”, där man väljer ut en okiya som alla andra angriper och styckar upp. En provins som är i farozonen är Fukushi, som är impopulär bland de andra på grund av sin sabakitvänliga politik. Det är inte omöjligt att Ryoshi och Niigata skulle kunna ge sig på denna provins, eventuellt med stöd av vissa fukushiska okiya och provinsen Okayama. Konsekvenserna av ett sådant krig är svåra att överblicka. Kaji har ännu inte sagt mycket vad gäller risker för inre splittring, eller i sabakitfrågan. En del pekar på att hon verkar skydda Fukushi, för att hålla ihop landet.
Fuuko, sedan länge oomstridda härskare i Fukushi, har en stor och mycket fin trädgård. I denna trädgård odlas persikor av ett slag som inte finns att få tag på någon annanstans i Ashika. Förutom att de är utsökta ger dessa träd frukt nästan en månad tidigare än alla andra persikoträd i Ashika. Den som ser en ovanligt tidig persika vet alltså att den måste komma från Fuuko och persikan kom att bli en symbol för okiyan. Med tiden kom persikorna att fungera som varningar eller subtila hot. Om någon okiya i Fukushi hade misskött sig kunde Fuuko skicka ett bud med en persika för att påpeka att de önskade sig bättring. Den utsatta okiyan var själva tvungna att lista ut vilket fel de begått, men oftast var det inte så svårt, eftersom enbart svårare felsteg belönades med en persika. Den som hade fått en persika men inte ändrat sig efter persikoskörden kunde föräras med en hel kvist av ett av de dyrbara träden. Detta var i det närmaste en krigsförklaring. Hade en okiya fått en kvist måste åtminstone någon viktig person i den okiyan dö för att Fuuko skulle bli nöjda.
Det fanns ett växande missnöje i takaiklassen mot det allt mer maktfullkomliga Fuuko, som stiftade impopulära lagar, bland annat att bara deras närmsta lydokiya fick sköta diplomati och godkänna nya vägar. Dessutom ogillade många Fuukos tillåtande attityd mot handel, som flera av dess lydokiya var ordentligt insyltade i. Sakta växte en allians fram mellan dem som hamnat i onåd hos provinsöverhuset. Det började troligen långt tidigare, men officiellt skedde det när den stora diplomatokiyan Kawatta vid en allmän festlighet i Nakashi skänkte några persikofärgade kimono till okiyan Yobetsu som nyss fått en varning från Fuuko. Ganska snart blev detta allmän sed, de som bildade alliansen mot Fuuko skickade persikofärgade föremål till varandra, dock sällan lika öppet som de två okiya i Nakashi. När konflikten blev mer eller mindre allmänt känd, i alla fall i de högre skikten i Fukushi så var det också några okiyor som aktivt ställde sig på Fuukos sida. Det fanns också vissa som såg sig vinna på att inte gå in i konflikten, bland annat Kanzume, som i stället tog tillfället i akt att ostört rita om kartan i norr.
Persikokriget avgjordes inte helt utan kvävdes snarare, när kriget mot sabakiterna (den Svarta Vågen) plötsligt kom. Det anses att behovet av enighet bland ashikaner och kravet från övriga Ashika att slå tillbaka, gjorde att Fuukos motståndare inte längre kunde gå emot sitt provinsöverhus. Det fanns dock ett antal incidenter som inverkade. Ganska kort efter sabakiternas första anfallsvåg vaknade staden Nakashi till att finna okiyan Kawattas borg ödsligt tom. Under natten hade alla medlemmar, gamla som barn, försvunnit. Till stadens skräck började snart kroppar efter dess invånare dyka upp i den flod som flöt precis intill okiyan. Ryktet spreds att flodens rei hade blivit uppretad och under natten sköljt in över borgen för att dra med sig alla invånare. De som inte trodde på att en rei skulle göra detta satte mer intresse i det rykte som gick om att en okänd stridsgrupp hade setts i trakterna runt omkring. De hade beskrivits som för välutrustade och organiserade för att vara en yasaimilis eller shinobi, men samtidigt verkade de inte tillhöra någon okiya från Fukushi. Det fanns flera rykten om att främmande okiya hade setts i Fukushi och för denna händelse samt andra misstänks krafter från Niigata som kallats in för att göra slut på Fukushis interna stridigheter. Hur som helst, Kawattas tomma borg togs över av en okiya som stöder Fuuko, men det kommer återkommande historier därifrån om att de gamla invånarnas själar går igen i borgen som spöken.
Konflikten har inte blossat upp fullt igen efter att kriget tog slut, men den ligger och pyr under ytan. Ingen vill riktigt starta den igen, men ingen vill heller ge sig, så den framtida utvecklingen är osäker. Det är också osäkert, men inte oväsentligt, vilken sida den stigande maktfaktorn Kanzume kommer att välja.
Shima Masahito är en gammal man som började som ledare för ett mindre band av tjuvar men är styr över ett rövarband på hundratals personer. Detta syndikat kallas kort och gott ”Shima” efter sin grundare. Efter att ha drivits från trakterna mellan Ryoshi och Okayama så finns nu gruppen i södra Niigata, norr om staden Sakaya. Masahito har rykte om sig att vara rättvis och klarsynt gentemot sina anställda, men också att statuera brutala exempel när straff utmäts. Gruppen är lätt igenkänd för att de alltid bär gult på sig.
Takinoe. Denna stad, styrd av tre samarbetande okiya, är en växande maktfaktor. Staden försöker kontrollera handeln mellan Niigata och Fukushi, genom att blockera det pass som den allmänna handelsleden passerar.
Vägen är av allt att döma en organisation som lever på att smuggla sabakitiska varor från Fukushi till Niigata. Takinoe säger sig ha bedrivit ett framgångsrikt krig mot syndikatet, men det verkar ändå inte utrotat. Den som gör sig impopulär hos Vägen kan snart hittas livlös, med en pärla i handen. Några hävdar att syndikatet styrs helt av sabakiter.
Stora klockan; ett shijintempel nära handelsleden mellan Takinoe och Sashiki i Fukushi. Till detta enastående tempel, byggt i över sextio våningar klättrande längs en bergssida, vallfärdar tusentals människor varje år – från kända shijin till enkla hantverkare – för att söka den helande kraft som finns där. Templet är känt för den enorma gong-gong i översta byggnaden (den flyttas uppåt allt eftersom templet byggs på) som sägs kunnas höras till båda de närmsta stora städerna. Allt baseras på myten om att platsen är hemvist åt en stor sköldpadda som gömmer sig inne i berget, som kan väckas av gong-gongen och ger längre liv åt de som då besöker templet och ber åt henom. Många vittnar om uppenbarelser och starkt andliga upplevelser. De strikta reglerna som gäller där är att alla besökare måste se sig varandra som ödmjukt likställda, då de ska visa all vördnad åt denna rei, och under inga omständigheter får hysa ilska mot varandra. De strikta reglerna och templets popularitet gör att det har varit skådeplats för många osannolika möten, som två rivaliserande o’tono som kramar om varandra efter omskakande meditationer.
Fukushi är allmänt den mest sabakitvänliga provinsen, men det finns motreaktioner. Vid gränstrakterna i västra delen kan man hitta de som mest av allt håller fast vid ashikanska värderingar. Dessa ofta fattiga byar och fiskeläger har blivit hårt prövade av kriget (Den Svarta Vågen), men inte vunnit något på handeln med den mäktiga grannen i väst. Deras hjältar är det växande antal lokalt baserade ligor som överfaller handelskaravaner, längst vandringleder och till sjöss, och som ofta delar med sig av byten till byarna.
Den utan motstycke mest kända och fruktade ligan kallas ”Fo”. Denna grupp består av lärda fanatiker, som sägs vara drivna mer av sitt hat mot sabakiter och de ashikaner som stöder dessa, än av att vinna byten. De dödar kallt alla i karavanerna, och bränner inte sällan upp mycket av lasten för att det är varor som är för typiskt sabakitiska. Av det som sparas så skänks mycket till byarna i trakten, i säckar märkta med tecknet Fo, som betyder ”välgång” enligt gammal lokal ashikanska. Så medan många svävar i dödssfruktan för dessa mördare, som drar runt som dödsbringande skepnader i långa silkesrockar och stora rishattar, så är de högt skattade av byfolk. Mest hatade är de troligen av provinsöverhuset Fuuko, som har stora problem att stävja de lokalt populära ligorna, men rövargrupper som anfaller oskyldiga byar har också skäl att kallsvettas.
Vad man vet består gruppen av senshi, veteraner från kriget, som lämnat sin okiya för att aktivt fortsätta sitt motstånd mot sabakiterna. De hyllar det gamla Ashika och det ashikanska språket; de äcklas av utländska influenser och rika yasai utan stil som vältrar sig i rikedomar. Medan många ligor i trakten bara lever för plundring, så har Fo större mål. De sägs ha undervisning av bybor i det gamla ashikanska språket och skriften, de har en organiserad organisation och växer stadigt i styrka. Deras ledare, Teshin, är redan en lokal legend och börjar bli känd i hela Ashika; en symbol för de mest traditionalistiska att se upp till.