De äldsta bevarade myterna berättar om det uråldriga Ashika, en mystisk värld där människor levde i respekt och skräck för mäktiga naturväsen och andar. Det var en tid då slätterna var vilda och skogarna djupare och tätare än nu.

Åren innan Enandet var oroliga. Då styrdes olika landsändar av ett eller ett flertal stammar och ständiga krig rasade.

År 0 i tideräkningen är Enandet, det år då fem av sex provinsöverhus gick samman och skapade det enade Ashika. Det skedde på initiativ av den som kallas Enaren, Fuuko no Seizo från Fukushi. Rådet och kaji inrättades, och på gränsen mellan de tre sydliga provinserna byggdes ett slott för att bli det nya rikets maktcentrum, dagens Midoriya. Den sjätte tänkta provinsen, Azul, ville dock inte ingå i det nybildade riket. De övriga fem försökte då med våld tvinga de trilskande öborna, men Azul fick hjälp av andra omkringliggande riken och kriget misslyckades. Azul är än idag självständigt.

År 200 och 500 år efter enandet anses vara Ashikas silkesålder. Nu grundades en stor del av Ashikas seder, teknologi och samhällsstrukturer. Denna slutar med att missväxt och torka i stora delar av Ashika skapar inre oroligheter och på sina håll uppror, vilka dock blodigt slås ner. Senshi-klassen, vilken varit ledarnas vapen mot det upproriska folket, upphöjs till fullständig ärofullhet och får en struktur som liknar dagens.

År 650-750 är Ashikas guldålder, där senshiklassen blev kulturellt viktiga och smide fick högre status. Guldåldern utgick från det rika och mäktiga Ryoshi, där Ryo just blivit provinsöverhus.

För 300 år sedan hade det ökendominerade grannlandet, Sabaku, börjat växa och för ca 200 år sedan startade konflikter mellan Ashika och sabaku-hito (ökenfolket). En del sabakitiska influenser kröp in över gränserna i form av resande handelsfolk och liknande, vilka sålde sina varor i yasaibyar.

År 760 hade Sabaku en mäktig kejsare och denna ställde upp en enorm här utanför Ashikas gräns. Ashikas råd började förhandla med den dåvarande Kejsaren, som krävde att en bytte sin religion och sitt språk till det sabakitiska (vilket även verkar finnas på andra håll i världen). Religionen vägrade de, men till slut gick rådet med på att införa det nya språket. Detta gjordes genom att det blev det enda språk som var tillåtet för yasai (de ärelösa) att tala, och det påbjöds även för takai (de ärofulla). Ashikanerna fick även lova att aldrig hota Sabakus välde.

För 15 år sedan inledde den sabakitiske Kejsaren ett försök att plötsligt erövra Ashika. Hans enorma här, känd i Ashika som Den svarta vågen, fick dock problem när de tog fel väg över bergen och överraskningen kom av sig. Hären lyckades icke desto mindre lägga under sig delar av norra Fukushi och Niigata. Belägringen bröts dock efter något år och hären drog sig tillbaka ut ur Ashika. Bland ashikanerna talades det mycket, både då och nu, om hur sabakiternas framfart hade retat upp rei, och att dessa var kraftfullt närvarande på ashikanernas sida i striderna. Berättelserna om ingrepp av allt från stora tigrar till spöklika händer vimlar det av bland dem som var med i kriget.

Efter detta blev det en del korta, häftiga strider, men så småningom mattades allt av, stämningen blev mer försonande och fredsförhandlingar inleddes. Dessa drog ut på tiden, men strax innan monsunen år 927 så skrevs en ny fred, som i princip lade fast gränserna där de tidigare varit. Vidare angav avtalet att rikena inte skulle vara hotfulla mot varandra igen, och att medborgare från vardera rike hade viss möjlighet att resa fritt i det andra riket. Detta har inneburit att sabakitiska handelsmän blir allt vanligare i Ashika och med detta blir deras språk allt viktigare och sprids effektivt, även till takai.

Vi befinner oss i slutet av år 936 efter enandet.