Denna sida innehåller det som anses vara grundkunskaper om Ashika. En kortfattad introduktion av denna text hittar du här. Det som står här är det minsta vi tror att du behöver veta för att spela ashikan på ett trovärdigt sätt. Denna text bör du ha läst igenom minst en gång innan du skriver din roll. Beroende på vilken roll du väljer kommer du sedan att få ytterligare texter att läsa.

Ärosystemet | Tankesätt | Landet | Samhället

Ärosystemet

Det ashikanska samhället är kraftigt segregerat och uppdelat i klasser enligt det så kallade ärosystemet. De två huvudsakliga klasserna är takai (de ärofulla) och yasai (de ärolösa). Yasai är den absolut största gruppen i samhället, medan den mesta makten finns koncentrerad hos takai.

Vid sidan av takai och yasai finns shijin; personer som vigt sina liv åt att hedra rei (andarna) och Yuki (världsandligheten). Shijin hamnar lite utanför den sociala hierarki som takai och yasai utgör, eftersom båda dessa klasser behandlar dem med en viss respekt.

Takai

Det viktigaste en takai har är sin ära. Den som förlorar äran är inte längre takai, och att drabbas av det är värre än döden. Yasais liv ses av takai som tomt och meningslöst eftersom det är äran som ger livet sin mening för en takai.

Alla takai skall vara trogna, disciplinerade och ha ett harmoniskt sinne. De skall inte jäkta, vara förvirrade och springa runt hur som helst, utan möta alla situationer med lugn och utan rädsla. De skall alltid uppträda rakryggade och undvika fega trick.

Takai delas upp i två underklasser; senshi och kizoku. Senshi är de som sysslar med praktisk vapenutövning, medan kizoku är alla andra.

Okiya

För att räknas som takai skall en vara medlem i en okiya. En okiya är en sammanslutning, ett "hus", som organiserar takai. För att vara medlem måste okiyan aktivt ha tagit upp en. Alla är alltså i praktiken yasai när de föds. Barn till högtstående medlemmar av en okiya tas ofta upp direkt efter födseln, medan mindre viktiga medlemmars barn kan få kämpa hela barndomen för att visa sig värdiga.

Vissa okiya har antingen senshi eller kizoku, men de flesta har medlemmar av båda sorterna. Huvuddelen av okiya får sina inkomster i form av tribut från yasaibosättningar i de landområden de kontrollerar, där deras senshi hjälper till vid indrivningen. Markägande okiya som inte har egna senshi hyr in andra okiyas senshi för att ta in tributer från traktens yasai.

I städerna finns det okiya som inte styr över några landområden. Dessa är ofta mycket specialiserade och livnär sig på en eller ett fåtal aktiviteter. Sådana okiya har oftare enbart kizoku eller senshi som medlemmar, inte både och. Senshiokiya av denna typ utför ofta tjänster som vakter eller livvakter åt staden eller andra okiya. För kizoku rör det sig ofta om fint hantverk, diplomati eller underhållning t.ex. måleri, musik, skådespel, matlagning eller förrättande av teceremonier. Dessa specialister har stort renommé och är eftertraktade över hela Ashika för sin skicklighet.

De flesta okiya har ett mycket hierarkiskt system. Medelmmarna delas in i tre nivåer: usagi, yagi och yagushi. Nivåerna motsvarar ungefär lärlingar, fullgoda medlemmar och mästare.

Kizoku

Kizokuklassen består av alla de takai som inte är senshi (krigare) och de kan med ett annat ord beskrivas som aristokrater. Förutom att vara härskare kan kizoku vara konstnärer, hantverkare, underhållare, byråkrater och mycket mer.

Det är kizokuokiya som står för den allra främsta förfiningen inom ashikansk kultur. De framställer de finaste konstverken och de vackraste sidendräkterna. De tillverkar den godaste maten och den bästa sakén. De frambringar den ljuvaste musiken och framför de mest kultiverade skådespelen.

Senshi

Senshi är livvakter, ordningsvakter och elitkrigare. Eftersom det varit fred i Ashika en tid så växer andelen livvakter och ordningsvakter sig allt större. De vaktar okiyas palats, fungerar som eskort åt mäktiga takai, ser till så att yasai betalar tribut till sin lokala okiya och ser till så att ordningen upprätthålls i de större städerna, för att nämna några exempel.

Senshi är inte enbart skolade i strid, utan bör liksom övriga takai även kunna uppskatta och utöva olika konstarter. Den senshi som bara behärskar sitt svärd och sin yumi-båge respekteras, men anses ofin och ociviliserad om hen inte kan något annat. Den som däremot är stridbar och samtidigt duktig på konstarter som origami, haikai, bunraku eller annat, får högt anseende.

Yasai

Den absoluta majorietetn av Ashikas befolkning är yasai. Det är långt ifrån en homogen grupp som inkluderar alltifrån välbärgade handelsmän till fattiga bönder och tjänare.

Yasai väger inte in lika mycket i begreppet ära som takai. Visst finns det yasai som strävar uppåt och drömmer om att bli takai, men de finner såväl glädje och stolthet som saker att kämpa för i det liv de själva lever. De hyser dock en stor respekt, eller fruktan, för de ärofulla. Takai möts med respekt, så är det bara!

Det viktigaste för en yasai är familjen. Utan sin släkt är en ingenting. Många yasai är dessutom med i en större gemenskap, som till exempel en by eller hantverkskollektiv och handelshus vilka främst återfinns i städerna. Vissa av dessa organisationer kan likna takais okiya, men saknar ofta den strikta hierarkin, och framför allt ärofullheten.

För yasai finns det en teoretisk chans att bli takai, men givetvis är möjligheten att bli upptagen i en okiya väldigt mycket större om du kommer från en takaifamilj. De få yasai som ändå tas upp kan till exempel vara barn som visat extrem fallenhet för det som okiyan sysslar med eller burakumin (tjänare) som varit okiyan trogna under lång tid. Mer om burakumin finns nedan.

Bönder, fiskare och jägare

Majoriteten av Ashikas befolkning lever på landet, och detta gäller i extra hög grad för yasai. Yasai är normalt organiserade i byar eller större gårdar som har en del gemensamt och delar en del sysslor mellan sig. Majoriteten av befolknignen i byarna är bönder, fiskare och jägare. Vilken yrkesgrupp som dominerar i en by beror på dess läge, och vilka tillgångar som finns, men bönder är det allra vanligaste. I större byar finns det personer som är specialiserade på viktiga hantverk, och majo som sköter kontakten med rei. Kontakten med rei är en viktig del av livet för den som lever så nära naturen.

De absolut största delarna av Ashika tillhör någon okiya. De yasai som bor på en okiyas mark lämnar normalt tribut till okiyan i form av olika matvaror eller dagsverken. Detta anses normalt eftersom byarna kan förvänta sig ett visst beskydd från okiyan som också ofta underhåller viktigare vägar och liknande

Övriga

I Ashikas städer finns en betydligt mindre andel yasai än på landet, men icke desto mindre spelar de en viktig roll. Här är det betydligt vanligare att yasai arbetar direkt för en okiya, eller för flera olika. De får ofta göra smutsiga eller tunga arbeten som takai helst vill undvika.

Eftersom handel, att sälja varor på en "öppen marknad", inte är någon fin sysselsättning i Ashika så är det något som av hävd utförs av yasai. Det kan vara allt från att sälja förnödenheter på stadens marknasplats till att resa landet runt med dyra varor ämnade för takai. Vissa yasaifamiljer äger åtskilliga skepp och är rikare än de okiya de har som grannar eller handlar med. Det har hänt att handelshus som blivit absurt rika och tillräckligt sofistikerade har upphöjts till ärofullhet.

Det mesta yasai behöver tillverkar de själva för husbehov, men det finns också specialiserade hantverkare. Även om kizokuhantverkare givetvis anses de bästa inom många hantverk, i synnerhet smide, så finns det yasai som med sin erfarenhet och mer praktiska inställning är nog så duktiga. På sina håll har det hänt att någon kizoku påträffats när hen tagit sig till en duktig yasaihantverkare för att få några tips.

Burakumin

Takai föredrar att inte beblanda sig med yasai mer än nödvändigt. Tjänare, även sådana som är takai, är relativt ovanligt i Ashika, även bland de högre skikten. Det finns de okiya där det är strikt förbjudet för yasai att så myckt som sätta sin fot innanför murarna.

Många okiya föredrar dock att låta yasai utföra vissa uppgifter, oftast de mest smutsiga, ansträngande eller farliga göromålen. Sådana yasai, som på längre eller kortare sikt är "anställda" av okiyan kallas burakumin.

Burakumin kan vara bärare eller vägvisare åt resande följen, soldater eller vakter i oroliga tider, arbeta med matlagning och -beredning, tvätta eller utföra enklare hantverk. Det sägs att vissa burakumin sköter mindra smakliga sysslor för okiyans räkning, t.ex. spioneri och angivari. För att kallas burakumin bör personen stå under takais direkta inflytande. Den som enbart levererar varot till takai anses i regel inte vara det.

Om en burakumin är trogen och visar sig duglig i sina uppgifter så kan hen bli upptagen i okiyan. Detta gör att det sällan är bist på burakumin även om arbetsuppgifterna inte alltid är de mest lockande.

Shijin

Shijin är personer har vigt sina liv åt att hedra andarna. De anses därigenom skaffa sig bättre förutsättningar inför sin återfödelse. De har i princip alltid förbindelse med något tempel, på samma sätt som takai har förbindelse med en okiya. Det finns ingen enhetlig föreskrift för religionsutövande i Ashika, och olika tempel kan ha mycket olika inriktning. Eftersom de inte tillhör någon okiya är shijin rent strikt yasai, men i praktiken utgör de en tredje klass i samhället. De anses heliga och såväl yasai som takai behandlar dem med respekt.

Förutom att vörda rei handlar livet i templet handlar ofta mycket om jordbruk och hantverk; liksom andra måste shijin äta för att leva. Vissa shijin ägnar mycket tid åt att sköta om tempel, trädgårdar, helgedomar mm. Religiösa tjänster som utförs både åt yasai och takai kan dock skapa stora extrainkomster och vissa tempel är förmögna och rikt utsmyckade. Vissa, men långt ifrån alla tempel tillämpar celibat för sina medlemmar.

Ärosystemet | Tankesätt | Landet | Samhället

Tankesätt

Att leva i Ashika kan verka hårt. Det finns många uppförandekoder och hierarkierna är strikta. Den som har den traditionella ashikanska mentaliteten ser det dock som en ynnest och få kan tänka sig ett liv utanför gränserna. I detta avsnitt presenteras huvvuddragen i det ashikanska tankesättet.

Individen och kollektivet

Individens värde i Ashika är det värde hen har för sin grupp. Ensam är inte stark, hen är ingenting. En definieras till stor del utifrån den grupp en tillhör, det kan vara en by, en okiya ett tempel eller en familj. Att bryta med sin grupp utan att det finns en annan som är redo att ta emot en är i det närmaste otänkbart. Sina egna framgångar inom gruppen är det dock bara individen själv som kan stå för. Inom gruppen bedöms en utifrån sina egna prestationer och inget annat. Enskilda personer som uppnår mycket hög status, kan faktiskt också ha en ställning utanför sin grupp, och mytbildning kring personer som ansees redo att upphöjas till sosen vid sin död förekommer.

Inom gruppen är hierarkin normalt strikt. Alla vet var var och en befinner sig i hierarkin och väntas agera därefter.

Genus och ideal

Genusneutralitet

I Ashika råder total jämställdhet mellan könen. Detta innebär att ingen diskrimineras från yrken och konster utifrån sitt kön, men det går längre än så. Ashikanerna saknar i det stora hela en uppdelning av egenskaper efter genus (genus kan förklaras som socialt kön), det finns inget "kvinnligt" eller "manligt"; män och kvinnor ses helt enkelt inte som två olika genus. Exempelvis finns inga kläder som anses speciellt typiska för något kön, och inte heller mans- och kvinnonamn. Visst finns fysiska skillnader mellan män och kvinnor, men en drar inte några ytterligare slutsatser av det. Såväl människors och djurs själar som rei, andar, anses vara okönade, och en man kan mycket väl återfödas som kvinna i nästa liv, eller vice versa.

Skillnader i samhället utgår istället i stor utsträckning från samhällsklass och grupptillhörighet. En ashikan klär sig, beter sig och identifierar sig utifrån sin ställning och sin klasstillhörighet. Exempelvis kan en person uttrycka "nej, Hinaji-san beter sig verkligen inte som en senshi, så som hon viftar med ögonfransarna". Senshi och Kizoku kan ses som två olika genus.

Ideal

Den ideala ashikanen besitter visdom och inre styrka. Hen har ett inre lugn och kan föra sig kontrollerat i alla situationer. Hen är rättfram och utför alla uppgifter med högsta sinnesnärvaro. Idealashikanen har vördnad för andarna och sina överordnade, men behandlar även dem under sig i rang med respekt. Slughet/listighet betraktas i princip aldrig som en positiv egenskap, snarare rakt tvärtom.

Skicklighet är också något som beundras i Ashika. Den som är duktig på sitt yrke får hög status, medan den som misslykas ses som en ur vissa aspekter sämre människa.Rikedom och makt är inte beundransvärt i sig, men ses ofta som ett tecken på att en person har lyckats och varit skicklig i det hen gjort. Den som föds till sin ställning är också beundransvärd eftersom hen troligen gjort något bra i sitt tidigare liv för att uppnå denna.

Ashikaner hyllar inte ungdomen eller försöker verka så unga som möjligt. Markerade vuxna drag, skråmor och ärr betraktas i många fall som något fint, det gäller i synnerhet senshi (krigare). Som ung kan en beundras för sin smidighet, vid 30- till 40-årsåldern anses en ofta vara som vackrast och mest attraktiv, som gammal beundras en för skicklighet och vishet. De som når riktigt höga åldrar möts med en enorm respekt och lyfts fram som förebilder.

En person omtalas sällan som "god" för att hen är ömhjärtad, givmild och skänker till fattiga. En skall behandla andra som de förtjänar. En hedersam person är rättvis och ger god skänk till den som slitit hårt för det, lika väl som hen hårt straffar den som gjort fel.

I Ashika är det knappast hög status att filosofera över djupa frågor, etik eller politik. Det är ens handlingar och inte ens tankar som avgör vem en är. Däremot bör en meditera och lära känna sin kropp och sitt sinnes mest undanskymda vrår för att på så sätt finna harmoni med sig själv. "Ett harmoniskt inre ger kontroll över det yttre", brukar det heta.

Sinnelag

Artighet och respekt är gyllene ledord för alla Ashikaner. Den som står högre i rang skall visas respekt i ord bemötande, men även den som står lägre bör respekteras så längre hen gör det hen skall. Mot underlydande och lägre personer är det dock bättre att i handling visa att de uppskattas och respekteras.

För att balansera upp all artighet finns det en utbredd tradition av skitsnack i Ashika. Alla snackar skit om alla utan att det egentligen betyder något särskilt. Det är bara ett tidsfördriv.

Ashika har en mycket speciell kultur med strikta regler för uppförande. Men det finns även bitar av den som är motsatsen mot strikthet och ger en märklig men fungerande balans.

Folket i Ashika är ett konservativt släkte. De är inte mycket för nymodigheter, däremot är traditioner väldigt viktiga. Nymodigheter och vetenskap är knappast särskilt fint. Förutom vissa undantag, t ex båtbyggeri, så är ingenjörskonst att betrakta som närmast hädelse. En ashikan skall respektera naturen, inte försöka bemästra den!

Ashikaner är ett disciplinerat folk. De gör endast en sak i taget, och då med full koncentration. För takai gäller att ingen uppgift är utförd, om den inte är utförd till närmast perfektion. För en yasai gäller att det huvudsakliga syftet med allt en gör är att överleva och då kan en ibland bli tvungen att släppa lite på noggrannhet och perfektion för att uppnå effektivitet. Takaier föraktar ofta andra folkslag (och yasai), eftersom de sällan har samma målinriktade och disciplinerade strävan mot ärofullhet eller sinne för perfektion, skönhet och estetik.

I Ashika bör en också vara pryd. Offentlig nakenhet är tabu och att visa nacken, som är "vackraste kroppsdelen", anses ofta som en invit. I Ashika så bör en inte vara alltför ful i mun. Grovt tal anses sällan särskilt bra eller roligt, inte ens bland vanliga yasai, utan små och försiktiga antydanden räcker ofta för att vara rolig.

Renlighet är något annat som är väldigt framträdande i ashikaners kultur och dagliga liv. En tvättar sig ofta, framför allt händer, fötter och huvud. En takai tar aldrig direkt i maten utan äter med pinnar. Det som berör marken anses smutsigt, så de tar av sig sina geta ("träsandaler") när de går in, och behåller endast sina tabi (ashikanska sockar) på fötterna. Det finns två starka symboler för det rena/renande, och det är vatten och salt (dock ej i kombination). Att tvätta sig i rent vatten bör vara en daglig rutin för en god ashikan. Salt används vid många tillfällen. Den som reser ett tält kan vilja strö salt under, för att platsen skall bli ren. En rituell plats kan beströs med salt innan den används. Ett matförråd är sällan komplett om inte en sträng av salt lagts runt om.

Religion och tanke

Ashikaner tror att världen befolkas av otaliga andar. Det finns också en grundläggande, opersonlig världsandlighet, Yuki. Centralt för den ashikanska världsbilden är också återfödelsen. I Ashika är 6 heligt tal och 4 är oturstal.

Yuki och andar

All världens kraft och skapelsen härstammar från Yuki (jap. "snö"), världsandligheten. Yuki kopplas till snö, vilket i landet är väldigt ovanligt och ses som något heligt. Yuki är en grundläggande, opersonlig kraft. Förutom Yuki finns en uppsjö av olika andar, rei, som tvärt emot Yuki anses ha mer av en personlighet. Normalt sett är rei kopplade till en viss sak eller ett visst fenomen i naturen, till exempel en flod, ett berg, ett gammalt träd, åskan eller de särskilt våldsamma nordliga stormarna i norra Fukushis inland strax före monsunen.

Oftast skiljer ashikaner inte på själva anden och den företeelse som den förknippas med. Flodens rei är floden och monsunens rei är monsunen. T.ex. är det helt naturligt att bära fram offergåvor till floden och be den att inte torka ut i sommar, eller tända rökelse till Tsuame (monsunen) för att den skall bli stillsam och inte stanna så länge.

Rei är vanligtvis okönade och benämns ofta "den" eller "hen". Rei kan ta många olika former, till exempel av människor och djur, men det är mycket ovanligt att de visar sig för människor. Vissa rei anses oftast visa sig i en viss form; till exempel porträtteras flodens ande ofta som en lång drake som simmar fram i sin egen flod.

Det finns inga "goda" eller "onda" naturkrafter; Yuki och rei står utanför människors moraliska system. Däremot finns det rei som kan vara luriga eller lekfulla, och de kan definitivt ha en egen vilja. De som människorna behandlat väl blir vänligt inställda medan disrespekt från människors sida kan skapa uppretade och farliga rei. I böner eller vid offerriter bör andarna benämnas med hedersändelsen -sama (se Språk och musik).

Själar och återfödelse

I varje människas kropp finns en själv. Precis som rei är de okönade; en själ kan vara i en mans kropp i ett liv och i en kvinnas i nästa. När en människa dör och återföds är det själen som lever vidare. Var en persons själv kommer att återfödas är direkt beroende på hur en levat. Den som levt ett hedersamt liv och som visat stort mod och trohet kan vara förvissad om att få bli belönad i nästa liv. Den status en person uppnått vid det tillfälle hen dör avgör återfödelsen. Det gäller alltså att kämpa hela livet och aldrig ge upp. Den som förlorar sin status förlorar också möjligheterna till en bra återfödelse. Även djur brukar anses ha själar och vissa menar att människor kan återfödas som djur.

Alla själar bär både positiva och negativa egenskaper inom sig och livscyklerna med alla återfödanden är en process för att rena fram de goda egenskaperna. Målet är att till sist slippa återfödas och istället bli en sosen (förfädersande), vilket endast anses möjligt om en levt ett liv som takai. Härmed kan en förstå den strävan som vissa har att få komma in i en okiya, men de allra flesta yasai har enbart som mål att få en bra återfödelse; att bli sosen är ingenting vanliga människor kan hoppas på.

Enligt de flesta tolkare är det omöjligt för en yasai att återfödas som takai, men är du en god människa så kommer du att få chansen att i handling få bli takai under nästa liv. Den som levt som takai men gjort något så allvarligt att okiyan hotar att utesluta henom ges oftast valet att begå seppuko – rituellt självmord - och behåller på så sätt sin ära. Därmed får hen återfödas som takai och får en ny chans att sträva efter att bli sosen. En kan förstås även hoppas på att bli upptagen av en annan okiya, men den chansen är liten, och risken är därmed stor att fegheten straffas genom återfödelse som lågtstående yasai.

Det kan hända att en själ inte återföds trots att dess kropp har dött. Om en människa exempelvis dör i vrede, kan själen finnas kvar som ett osaligt spöke och ställa till förtret. När en människa för alltid lämnar det kroppsliga livet för att bli sosen har hen gått från att vara en själ till att bli en rei – ande.

Ashikaner saknar ödestro. Det är en människas handlingar som avgör vad som kommer att hända henne. Däremot kan en förstås försöka förutsäga framtiden, utifrån exempelvis en viss utveckling eller löften som en hedersam person (som förmodligen blir sosen) ger i dödsögonblicket.

Religionsutövning

I Ashika är religionen till stor del skild från den värdsliga makten. Det finns ingen enhetlig ashikansk "kyrka" utan religionen är mer en lokal företeelse. Det finns däremot gott om tempel och religionen är dessutom en integrerad del av vardagen. Tillbedjan till rei, och i vissa fall sosen, är en viktig del av en ashikans liv. Yuki, världsandligheten är opersonlig och kan inte tillbes, även om den självklart skall hedras. Beroende på vilken typ av ande som tillbes, varför det sker och vem det är som vördar anden så kan det se mycket olika ut. Tillbedjan i allmänhet sker för att hålla relationen mellan människor och andar god, men det kan också handla om att en person vill ha ut något särskilt av anden. Genom böner och offer kan en rei övertygas om att hjälpa männisorna med något. Att försöka tvinga rei anses farligt och ohedersamt.

Hur en ritual ser ut varierar mellan olika platser och sämhällsgrupper, men grundläggande är att visa djup vördnad och respekt, och att framföra något offer. Ett offer kan vara en maträtt eller hantverk, men ibland bara något symboliskt för de som inte har råd att ge fysiska offer varje gång. Något som hantverkare kan göra är att tillverka föremål helt åt rei; ett exempel är smeden som lägger ner hela sin själ på att göra ett vackert föremål, och sedan - utan att visa det för någon - på ett rituellt vis smälter ner det igen.

Andliga personer letar sig ibland upp i bergen, där klimatet är kallare och snö ibland kan förekomma. Där anser de sig komma närmare Yuki och rei.

Yasai lever ofta nära naturen, och är därför beroende av andarnas välvilja för sin försörjning. De riktar sina böner till naturandar och andra rei som anses skydda den plats de lever på. Att hålla sig väl med rei blir en viktig del av vardagslivet. Hos yasai är det vanligt att var och en tillber husandar och andra andar som är viktiga i vardagen. I byarna brukar det också finnas majo som kan hjälpa byborna i kontakten med den andliga världen. En majo huvudsakliga mål i sin yrkesutövning är att hjälpa byborna. Den som bekymras av mycket allvarliga problem med andevärlden behöva gå till ett tempel och be shijin om hjälp. Templens syfte är att vörda rei. Templen sköts av shijin. Olika tempel kan ha väldigt olika religiös inriktning. Generellt ser shijin som sin livsuppgift att tjäna andarna och inte människan, men de ses ofta hjälpa yasai med olika viktigare frågor av religiös art. Även takai kan ibland behöva ta hjälp av shijin med besvärliga rei.

En Sho-hei visar vördnad inför andarna

En andekunnig takai kallas sho-hei. Dessa verkar inte vid tempel utan är medlemmar av en okiya och ansvarar då för dess relationer med rei och sosen. De har ofta någon träning som grund och har sedan specialiserat sig som sho-hei som kompletterande färdighet. Takai riktar oftast sina böner till sosen, förfadersandar. Människor som uppnått så stor heder att de sluppit återfödas har stor kraft och mycket vishet att bidra med. Naturandarna tillbes normalt bara inför viktiga resor eller vid speciella högtider. Ibland kan rei finnas bundna i viktiga föremål, ett vanligt exempel är svärd, och då skall dessa behandlas med yttersta respekt. Tillbedjan till dessa är dock ovanligt och sker främst i form av några korta ord om hjälp inför en annalkande strid.

Döden

När en person dör innebär det en tid av svår förvirring för hens själ. De ritualer som görs syftar till att underlätta för själen att lämna kroppen på ett ordnat sätt. Så snart som möjligt efter dödsögonblicket hålls en ceremoni när den avlidnes närmaste får ta avsked. Denna ceremoni varierar från plats till plats. Därefter skall själen lämnas över till rei som kan hjälpa den på sin väg till nästa liv. Det bästa är om kroppen kan lämnas i lugn och ro i naturen, uton syn- och hörhåll från andra människor, men det är inte alltid praktiskt möjligt, till exempel i städer eller hårt uppodlade områden. I så fall kan kroppen brännas. Huvudsaken är att kroppen inte finns kvar för länge i sin livsmiljö, bland vänner och bekanta, för då kan själen locks att bli kvar där i stället för att återfödas.

Magi och andra raser

Ashikaner tror inte på "magiker", dvs själar som kan ha särskilda krafter utöver de fysiska. Om något sker som anses övermänskligt, så är det andarnas kraft som syns. Det närmaste en "magiker" som en ashikan kan tänka sig är en människa som på något sätt tvingar en rei att utföra alla hens befallningar, något som ses som en stor vanära mot andarna.

Ashikaner har heller ingen föreställning om att det finns andra raser än människor. De enda varelser som finns är människor, djur och rei.

Kärlek, relationer och äktenskap

I Ashika ses tvåsamheten som något vackert. Den symboliseras av mandarinänderna, vilka står för den äktenskapliga kärlekens lycka. Kärleken hyllas oavsett om de älskande är av olika eller av samma kön. Det är ju enbart kroppen och inte själen som är påverkad av det biologiska könet. Synen på äktenskapets betydelse varierar dock stort mellan olika samhällsklasser, och med det även synen på samkönade äktenskap.

Äktenskap ingås mellan två människor genom en uråldrig men relativt enkel ritual där de lovar varandra trohet och lojalitet in i döden. Det krävs inte godkännande från någon annan part för att äktenskapet skall anses giltigt, men det krävs två oberoende, ärofulla (takai) eller gifta (yasai), vittnen, ett från vardera gemålen. Dessutom måste båda parterna välja ett personligt föremål som i vittnenas närvaro göms undan på en utvald plats. Det kan vara i ett tempel, i ett vackert skrin som mycket väl kan placeras fullt synligt som utsmyckning i en okiya eller någonstans i naturen. Det krävs alltså inte någon andemästare närvarande för ett fullgott bröllop, men många väljer givetvis att ha en sådan på plats som ser till att paret får andarnas välsignelse. Skiljsmässa existerar i princip inte, är du gift så är du, dock kan i vissa fall en änka/änkemän få gifta om sig.

Homosexuella relationer anses av de flesta vara en form av kärlek likvärdig med heterosexualitet, själar är ju ändå inte könsbundna, men huruvida det kan leda till äktenskap varierar.

Prostitution anses väldigt fult och även om det förekommer så är det inte så vanligt och det är aldrig något en talar högt om. Offentliga bordeller existerar knappt. Underhållare från keikoku-okiyor kan förvisso bete sig principiellt likartat, men det handlar då ofta om frivillighet från båda parters håll.

Kultur

Ashikaner är även ett konstnärligt folk, med sinne för skönhet. En talar gärna om saker i musikaliska eller konstnärliga termer, om något är fel kan en exempelvis göra liknelsen att det är en ton som skorrar falskt.

Konst

I Ashika är en ganska fri att skapa efter personlig stil och eget huvud. Förebilden och högste mästare för konstnären är naturen självt. En dyrkar och vill efterlikna de vackra blomstjälkarna, spindelns nät och körsbärsblad som virvlar lekfullt i vinden. Dekorationer på kläder, tallrikar mm är sällan stela och fyrkantiga mönster, utan oftast snirkliga linjer eller naturmotiv målade/broderade/vävda mitt på föremålet.

Musik

Inom ashikansk finkultur gäller ofta regeln att saker skall göras rent, till perfektion och utan att blanda saker. Detta betyder att historieberättande och musik helst inte blandas. Antingen så lyssnar du på någon mästare i historieberättande, eller så njuter du av de rena tonerna från en keikoku-okiyas underhållningspersoner. Sång a cappella är ett mellanting som är ”tillåtet” i vissa fall, det bör då helst vara på den gamla ashikanskan (japanska). En annan mellanform är berättelser där berättaren gör en paus och då tillåts musiker spela, för att förstärka berättelsen.

Att göra en visa med både musik och text är något som främst yasai sysslar med. Historieberättande är vanligast bland yasai, eftersom få behärskar musikredskap, men det finns enstaka personer som kan både spela och sjunga. I visorna används ofta sabakitiska språket, men vissa på gammelashikanska finns också kvar.

Stora undantaget är tsuame saijitsu (monsunfestivalen), då alla spelar och sjunger fullständigt hämningslöst (med ashikanska mått mätt), i synnerhet festivalmelodin tsuame som alla stämmer in i.

Sagor

En ashikansk saga kan förstås handla om en dråplig incident eller en fantastiskt duktig person, men vanligast är att den handlar om människans förhållande till naturen, rei och spöken. Detta gäller i synnerhet de gamla traditionella berättelserna. Bland takai är berättelser om forna eller nu levande legender vanliga; de handlar om takai som varit otroligt skickliga och starka, därigenom nått stor heder och ryktbarhet.

Berättelser som handlar om människors direkta möte med andar eller spöken kallas allmänt kwaidan. De är ofta mer lärande än skrämmande, även om det förstås finns Kwaidan som verkligen kan få nackhåren att resa sig på både barn och vuxna när de berättas i nattmörkret.

I sagorna är "hjältarna" sällan listiga, utan de egenskaper som värderas är snarare skicklighet, visdom och inre styrka. En föredömlig sagogestalt klarar sig genom att vara otroligt duktig på det hen gör, ex bågskytte, ha hört och läst mycket om olika rei, eller genom att motstå fruktansvärda prövningar i form av frestelse eller extrem smärta. Sagor som handlar om människors möten med rei handlar dock lika ofta ofta om ashikaner som gör fel, eftersom det är först då en möter rei (då gärna dugligt uppretade). En klassiskt saga är den om byn som retat upp rei i omgivande natur, och den visa person som kommer dit och ställer saker till rätta.

Ärosystemet | Tankesätt | Landet | Samhället

Landet

Kuni

Ashika består av 5 st Kuni, landsändar. Ledande okiyan (huset/hovet) av ett Kuni kallas kunen. Ashikas "huvudstad" är templet Midoriya. Där sitter kaji och Rådet (se Rikets styrelseskick nedan).

De fem Kuni: Ryoshi no Kuni Okayama no Kuni Fukushi no Kuni Hantashi no Kuni Niigata no Kuni

Resp. Kunen: Ryo Ej grundinfo Fuuko Ej grundinfo Ej grundinfo

(Kunen är här ordnade i inofficiell skala över vilka som är mäktigast, med Ryoshi i topp och Niigata i botten)

Karta över Ashika. Klicka på kartan för en förstorning.

Rikets styrelseskick

Ashika styrs av en symbolisk härskare - kaji - (härförare/religiös ledare), men den egentliga makten finns hos ett nationellt råd med 6 (heligt tal) äldstemän/-kvinnor, samlat i Midoriya. När det talas om rådets beslut och ingripanden sägs det ofta att "Midoriya har beslutat att…", eller liknande.

Den nya Kaji utses då den gamle Kaji inte längre känner sitt eget namn (död eller senil) genom att de främsta hjältarna i Ashika - krigare, konstnärer mm - får genomgå ett prov i visdom och viljestyrka. Provets utformning bestäms av rådet och varierar för varje gång.

"Överklassen", de ärofulla takai, sorteras i olika hus - okiya - med olika inriktningar. Okiya är ofta lokala och har stor makt i närområdet, med ett visst stöd hos den lokala befolkningen. De flesta klagar inte, även om okiya ibland styr med fast hand och kräver stor tribut från folket. En känner sig tryggare när en krigarokiya finns i närheten, eller så njuter en av de sköna toner som alstras från de musikaliska okiya. Den förälder vars barn eller dotter upptagits av en okiya är ofta väldigt stolt och berättar det mer än gärna för hela byn.

Varje Kuni styrs av en ledarokiya, Kunen. Dessa har mycket stor makt i sitt kuni, och dessutom förstås representation i Rådet.

Många okiya lever för sig själva eller i relativ frid med sina grannar, men på sina håll finns även okiya som ligger i fejd med varandra. De kan vara konkurrenter om Kunens gunst, eller ha någon gammal konflikt som spökar och som aldrig löses.

Städer och byar lyder i princip alltid under någon okiya, men kan samtidigt ha ett starkt eget styre. Många byar tillåts alltså bestämma om sina egna affärer, så länge de betalar sina gåvor till okiyan och inte hittar på dumheter. Vissa familjer och handelshus styrda av yasai kan ha ställningar som liknar okiyas, ofta på grund av stora egendomar intjänade från handel e dyl, men de har officiellt sett inte samma status.

Geografi och klimat

Landet har formen av en bred halvö, med tillhörande områden på "fastlandet". Det består till stor del av ett bergigt landskap. Där finns höga bergsmassiv, skogsklädda förutom på de allra högsta topparna, och mellan dem ligger varma och fuktiga dalar. Längs västkusten finns bördigt lågland, och här finner en även de rikaste delarna av landet. I nordväst gränsar Ashika till fastlandet och här är klimatet kargare och torrare. I landets nordöstra delar breder stora slätter ut sig. I nordväst ligger de högsta bergen och de djupaste skogarna.

Ashika har varmare och mer subtropiskt klimat än det egentliga Japan. I riket känner folk inte till vinter och sommar, utan en talar om "våtperiod" och "torrperiod". Torrperioden infaller ungefär samtidigt som våren i norr. Våtperioden inleds med en ordentlig monsun, skyfall och översvämningar flera dagar eller veckor i sträck.

Monsunen - Tsuame - kommer vid ungefär samma tidpunkt varje år, och utgör ashikanernas "nyår". De räknar årets dagar som "dagar efter monsunen". Följdaktligen kan åren variera några dagar i längd, men monsunen har aldrig uteblivit så länge någon kan minnas, så det blir alltid "rätt" i slutändan.

Tsuame är mest distinkt vid kusten i Hantashi och södra Okayama. Här håller torrperioden på ordentligt i 70-80 dagar, sedan kommer Tsuame nästan utan varning, och det regnar konstant i tre-fyra dagar. Efter det är det ett kort uppehåll med fullständigt klart väder i 2-3 dagar, sedan kommer sporadiska regnskurar med allt glesare uppehåll resten av regnperioden, vilken sägs hålla på i 200 dagar. Det kan dock komma glesa regnfall, fram tills de sista 70-80 dagarna innan Tsuame.

I norra Ashika är Tsuame mindre distinkt. Den inleds med små regn med någon dags intervall, de ordentliga skyarna kommer först senare, men det tunga regnet varar längre. Regnperioden sett som helhet är dock kortare, endast 110-140 dagar. I de allra mest norra delarna, som gränsar mot Sabaku, kommer den oregelbundet och vissa år inte alls. De ashikaner som bor där måste få bud från sydligare delar av landet om när nyåret infaller, i den mån de bryr sig.

Näring

Ris är en otroligt viktig försörjning för befolkningen, oavsett samhällsklass. Det odlas i princip överallt i det bebodda Ashika. Även på de brantaste bergskanter kan en finna terassodlingar av ris. Den fattigare delen av befolkningen äter råris och grova rissorter, medan de rikaste äter det finaste, vitaste riset. Även det vin som görs på riset, saké, är uppskattat och av stor betydelse.

Andra viktiga matvaror är sojabönor och andra sorters baljväxter, svamp, bambuskott, lök, citrongräs, tuppar och kycklingar, träskbävrar och fasaner. De äter en stor mängd fisk, då Ashika har en lång kust samt många floder, och många sysselsätts inom fisket. Kött, i synnerhet biff, anses värdefullt och ätes sällan eftersom vattenbufflarna är för värdefulla som dragdjur för att slaktas. Fina ashikaner undviker mjölkprodukter, vilka har allmänt dåligt rykte. Yasai har sällan råd att inte dricka den näringsrika mjölken, vilket ger ett viktigt tillskott till födan, men det finns ingen kultur att göra yoghurt, ost eller andra förädlade mjölkprodukter.

Andra värdefulla handelsvaror är det vackra och mytomspunna silket, fint stål och keramik. Konsthantverk har en hög och självklar ställning men handlas sällan som vara på öppen marknad, utan görs specifikt till en viss person, okiya, tempel, by e dyl

Historia

De äldsta bevarade myterna berättar om det uråldriga Ashika, där människor levde i respekt och skräck för mäktiga naturväsen och andar. Det var en tid då slätterna var vilda och skogarna djupare och tätare än nu.

Åren innan Enandet var oroliga. Då styrdes olika landsändar av ett eller ett flertal stammar och ständiga krig rasade.

År 0 i tideräkningen är Enandet, det år då fem av sex kunen gick samman och skapade det enade Ashika. Det sägs ha skett på initiativ av den som kallas Enaren, Fuuko no Seizo från Fukushi. Rådet och kaji inrättades, och på gränsen mellan de tre sydliga kuni byggdes ett slott ut att bli det nya rikets maktcentrum. Det sjätte kunen, Azul, ville dock inte ingå i det nybildade riket. De övriga fem försökte då med våld tvinga in de trilskande öborna, men Azul fick hjälp av andra omkringliggande riken, och trots att den största azuliska ön vid ett tillfälle erövrades så misslyckades kriget och Azul är än idag självständigt.

Tiden mellan ungefär 200 och 500 år efter enandet anses vara Ashikas silkesålder. Här grundades en stor del av Ashikas seder, teknologi och samhällsstrukturer. Det slutar med att missväxt och torka i stora delar av Ashika skapar inre oroligheter och på sina håll försök till uppror, vilka dock blodigt slås ner. Senshi-klassen, vilken varit ledarnas vapen mot det upproriska folket, upphöjs till fullständig ärofullhet och får en struktur som liknar dagens.

Omkring 650-750 är Ashikas guldålder, där senshiklassen blev kulturellt viktiga och smide fick högre status. Guldåldern utgick från det rika och mäktiga Ryoshi, där Ryo just blivit Kunen.

För omkring 300 år sedan hade det av öken dominerade grannlandet, Sabaku, börjat växa och för ca 200 år sedan startade konflikter mellan Ashika och sabaku-hito (ökenfolket). En del sabakitiska influenser kröp in över gränserna i form av resande handelsfolk och liknande, vilka sålde sina varor i yasaibyar.

År 760 hade sabaku-hito en mäktig kejsare och denna ställde upp en enorm här utanför Ashikas gräns. Ashikas råd började förhandla med den dåvarande Kejsaren, som krävde att en bytte sin religion och sitt språk till det sabakitiska (vilket även verkar finnas på andra håll i världen). Religionen vägrade de, men till slut gick rådet med på att införa det nya språket. Detta gjordes genom att det blev det enda språk som var tillåtet för yasai (de ärelösa) att tala, och det påbjöds även för takai (de ärofulla). Ashikanerna fick även lova att aldrig hota Kejsarens välde.

För 15 år sedan inledde den sabakitiske Kejsaren ett försök att plötsligt erövra Ashika. Hans enorma här, känd i Ashika som Den svarta vågen, fick dock problem när de tog fel väg över bergen och överraskningen kom av sig. Hären lyckades icke desto mindre lägga under sig delar av norra Fukushi och Niigata. Belägringen bröts dock efter något år och hären drog sig tillbaka ut ur Ashika. Det spekuleras om att sabakiterna missbedömt vilka resurser som skulle krävas för att erövra ashikansk mark och att ett hastigt mobiliserat ashikanskt försvar slutligen blev den utmattade sabakitiska hären övermäktig. Bland ashikanerna talades det mycket, både då och nu, om hur sabakiternas framfart över de skogstäckta bergen hade retat upp rei, och att dessa var kraftfullt närvarande på ashikanernas sida i striderna. Berättelserna om ingrepp av allt från stora tigrar till spöklika händer vimlar det av bland dem som var med i kriget.

Efter detta blev det en del korta, häftiga strider, men så småningom mattades allt av, stämningen blev mer försonande och fredsförhandlingar inleddes. Dessa drog ut på tiden, men strax innan monsunen år 927 så skrevs en ny fred, som i princip lade fast gränserna där de tidigare varit. Vidare angav avtalet att rikena inte skulle vara hotfulla mot varandra igen, och att medborgare från vardera rike hade viss möjlighet att resa fritt i det andra riket. Detta har inneburit att sabakitiska handelsmän blir allt vanligare i Ashika och med detta blir deras språk allt viktigare och sprids effektivt, även till takai.

Vi befinner oss i slutet av år 933 efter enandet.

Skillnader mellan landsändarna

Även om mycket är lika inom Ashika så finns det nyansskillnader mellan de olika kuni i fråga om hur deras kultur, näring och befolkning fungerar. Det är dessutom stor skillnad mellan ashikaner vid kusterna och de som bor i inlandet.

Fukushi i nordväst gränsar mot det sabakitiska fastlandet. I de djupa skogarna och på de enorma fjällen bor ashikaner som är djupsinniga och har stark vördnad för naturen. Otaliga är de myter i vilka hjältar sökt sig till Fukushis höga bergstoppar för att få råd av visa män eller kvinnor. I skogarna och bergen sägs det finnas enorma skatter och malmfyndigheter, men av rädsla och respekt för skogens andar är väldigt lite utnyttjat. I städerna vid kusten och längs gränsen ser det helt annorlunda ut än i skogarna och bergen. Det finns flera stora handelsstäder, i paritet med de stora städer som hittas i Ryoshi, och det är här större delen av Fukushis makt hittas. Här finns det också en del sabakitiska handelsmän och samhället har känt av en viss påverkan av den sabakitiska kulturen, något som takai i dessa städer inte alltid uppskattar.

De som kommer från Niigata i nordöstra Ashika är kända som karga och otroligt tåliga. Folket på kunits vidsträckta slätter lever i klansamhällen som bär spår efter ett samhällssystem som är betydligt äldre än ärosystemet. De är sanna överlevare, med hög moral och en vilja av sten. De är även mycket skrockfulla. Vid kusterna finns några få större, välmående men ganska fridfulla, städer. Niigata har ganska små naturtillgångar, men det lilla stål som utvinns och bereds här anses ha högst kvalitet i Ashika. Niigatas slättfolk är de enda i Ashika som har stor vana av hästar, då dessa används mycket för att ta sig fram över de vida slättlandskapen, och även i strid.

Ryoshi är det rikaste och mäktigaste kunit i Ashika och breder ut sig mitt i Ashika, från kusten i väst till bergen långt in i landet. Milsvida risfält breder ut sig över en stor del av detta kuni, och det sägs dessutom att silkesodlingarna är lika stora. Frågar du en ashikan får du veta, att ingenstans i världen finns det så mycket och så fint silke som i Ryoshi. Dessutom har de ett gott fiske längs kusten och i floderna, samt vissa järnfyndigheter i bergstrakterna. Kunen i Ryoshi, Ryo, har ett starkt grepp över landsändan. Alla medlemmar i Ryo är från samma familj, vilken hävdas stamma direkt från Yuki (se Religion och tanke). Ledaren betraktas som en halvgud och är något av en ikon. Kunen i Ryoshi har sitt huvudsäte i staden Heian Kyo. Ryoshianer anses allmänt vara högfärdiga och "stroppiga" gentemot alla utanför kunit.

Mäktig okiya vid flodstrand i Ryoshi

Okayama är en långsträckt landsända som sträcker ut sig utmed en stor del av östkusten, och med stora inre skillnader. Generellt kan sägas att folket därifrån betraktas lite som Ashikas knasbollar. Exempelvis sysslar de ganska mycket med handel med öriken och länder på andra sidan havet, de handlar till och med med avfällingarna i Azul! Konstigast av alla är de som bosätter sig bland klipporna på Okayamas sydspets, där bor knappt någon som beter som en hederlig ashikan. Några av Okayamas kuststäder har blivit enormt rika och här finns folk som (med ashikanska mått mätt) blivit löjligt fåfänga och rikedomsfixerade. Okayamer är dock även kända för sin tidvis höga intelligens och där finns många av Ashikas främsta vapensmeder. I Okayama utvinns mest järn, guld och flera andra viktiga metaller i landet, så detta Kuni har stor betydelse för Ashikas vapen- och redskapsförsörjning.

Hantashi i sydvästra Ashika är ett varmt och fuktigt kuni. Folket här är passionerade och uppskattar, i större utsträckning än folk i andra kuni, det goda i livet. Det är inte så att de frossar i allt, utan de är snarare finsmakare. Medan andra ashikaner fokuserar mycket på smärtan i livet, så fokuserar de i Hantashi på livets njutningar. Kockar, massörer, dansare mm från detta kuni står högt i kurs i hela Ashika. Hantashianer är också relativt sett mer frisläppta och oblyga än andra ashikaner. På grund av bland annat detta talar ashikaner i andra kuni gärna lite spefullt om hantashianerna, men samtidigt är de innerst inne ofta lite avundsjuka.

Ärosystemet | Tankesätt | Landet | Samhället

Samhället

Valuta och handel

I Ashika finns inga nationella präglade mynt. Över huvud taget är det få som vet vad ”pengar” är för något. Handel sker genom byten, bybo till bybo, eller mellan okiya.

Metaller i vikt kan användas för värdemätare men en minst lika vanlig ”valuta” är siden, i standardbredder på en eller två fot (ca 30 resp 60 cm) och räknas i antal famnar (1,5 m). I handel mellan okiya anges ofta antal balar av siden, en bal motsvarar ungefär vad som krävs för sex långa kimono. Grunden är en ”standardkvalitet” av siden, motsvarande ungefär fin dupion (även kallat thaisiden).

I Ashika behöver sällan kontrakt skrivas. Okiya har ofta muntliga avtal om handel och utbyte, vissa flera generationer gamla, av typen ”ni gör svärd åt oss och får beskydd i utbyte” eller ”ni underhåller i vår okiya var tolfte dag så får ni sex balar fint siden av oss varje år”. Att bryta kontrakten är förstås möjligt, men innebär ofta förlust av en god handelspartner och ett hastigt försämrat rykte. Brutna kontrakt kan vara grunden för hundraåriga konflikter mellan två okiya.

Varor har ofta en köpare redan när de tillverkas, en finsmed som gör ett tsurugi (svärd) vet exempelvis alltid vilken senshi som skall ha just det svärdet. Handel av varor på en ”fri marknad” utförs av yasai och är sällan lika fina varor. Det kan handla om yasaismeders verk, getasandaler eller det som hantverks-okiyas usagi förmår tillverka under sin utbildning, för att nämna något. En vanlig syn i ashikanska städer är yasaihandelsmän som drar omkring små vagnar med olika varor på.

Gåvor (läs: skatt) till den lokala okiyan betalas i ris, saké, siden, fisk och annat. En förekommande överenskommelse är att bybor tillåts minska sina gåvor i ris om de bemödar sig att göra saké. Många okiya vill dock absolut inte ha saké som tillverkats av enkla bönder utan tar betalt i ris och låter en saké-okiya förädla fram den fina drycken.

Ashikaner söker inte själv upp nya länder att handla med, utan de som hittar till riket är dem som de anser värdiga att handlas med. Ashika har en del handel över haven till öriken och avlägsna kustriken, det är främst knasbollarna i Okayama som bedriver handel.

Rättsystem

Ashika har hårda straff men fokus ligger ofta på skam och vanära, som i många fall anses värre än fysiska straff. En viktig princip är att ett sonat brott är sonat och i lagens mening ofta skall anses glömt. En återfallsförbrytare skall dömas lika hårt som den som begår brott för första gången (dock är människor människor och få litar på den som ljugit, stulit e dyl upprepade gånger). En annan viktig princip är att kollektiva straff bör undvikas, bättre är att hitta en skyldig.

De mindre grova brotten brukar få små reprimander till följd, som att en tvingas be om ursäkt inför byn eller okiyan. Lite värre brott kan ha till följd att en får ett fysiskt straff (kännbart men sällan handikappande) eller måste betala bot, gärna i kombination med förudmjukning inför byn/okiyan. Riktigt grova brott kan straffas med fördrivning, degradering, omyndigförklaring, dödsstraff eller uteslutning. I en okiya så kan en yagi eller yagushi straffas hårdare än en usagi för samma brott - de borde ju veta bättre. Däremot blir de inte lika lätt uteslutna, eftersom de ofta är väldigt värdefulla för okiyan. Halshuggning eller assisterad seppuko är "fina" straff som endast bör förbihållas takai. Fängelse finns i princip inte som straff, om en person över huvud taget förvaras så är det endast fram tills straffet delas ut. Husarrest kan dock i sällsynta fall förekomma, om en okiya har anfallit en annan eller om den blivit utsatt av brott från en by och håller byn "fången" medan de skyldiga vaskas fram.

Någon allmän ashikansk "polismyndighet" finns inte. I första hand delas straff ut av den grupp en tillhör, byn eller okiyan, av byns råd eller okiyans ledare. Lagarna är ofta mycket gamla och kan skilja lite mellan olika kuni, men ändå förvånansvärt lite. Vid större brott så är det den lokala okiyan eller kunen som bestämmer, i de största tvisterna självaste Midoriya. I en stad så står ofta en okiya för upphållande av lag och ordning, de kan ha "miliser" i form av tränade yasai under sig.

Vid mer omfattande rättsprocesser så utförs ritualer i direkt anknytning, vilka har som syfte att åkalla reis närvaro och hjälp. Reis närvaro ger processerna stark legitimitet och det anses nästan omöjligt att fel straff skulle kunna utdömas.

I Ashika är saker som stöld, mord o dyl lika förbjudet som i andra kulturer. Den utbredda skitsnackskulturen gör att förtal och förolämpning sällan är straffbart, om det inte sker väldigt offentligt eller direkt till den berörde, exempelvis någon som förtalar en annan inför hela byn.

I landet finns restriktioner på rätten att bära vapen. Svärd, tsurugi, är endast förbihållet takai. Övriga vapen får bäras av yasai med okiyors tillåtelse, exempelvis utfärdas vapentillåtelse för yasaimiliser som patrullerar städer eller skyddar resande följen. Vapen som används av yasai för jakt eller försvar i avlägsna byar brukar ses mellan fingrarna på.

Andra saker som kan vara straffbart är (utan inbördes ragnordning) uppretande av rei, oartighet mot överordnad, hor, förränderi, lögn i viktiga ärenden, osv.

Skrift

I Ashika används inte bokstäver utan tecken som symboliserar hela ord eller stavelser (som i Japan). Skrivkunnighet är mycket ovaligt och det är långt ifrån alla takai (och i princip inga yasai) som kan det. Som nämnt under "valuta och handel" så behöver kontrakt sällan göras skriftligen. Sånger och historier kan föras vidare i muntlig tradition och ofta finns det inget behov av skriften.

Vanligast är skrivkunnighet bland kizoku och sho-hei, men det finns också shijin som kan skriva då skriften närmast ses som något magiskt och används i religiösa syften. Skrift är relativt vanligt i kontakten med rei och återfinns ofta på helgedomar. Kalligrafi, shogaku, är en högt uppskattad konstform och kan utföras för sin egen skönhets skull, utan att ha praktisk betydelse.

Tid

I Ashika finns inga större behov att räkna tid. Saker tar den tid de tar, att jäkta gör bara saker sämre. Det finns soluppgång, middag och skymning, men ingen större anledning att räkna allt in emellan. En håller reda på dagarna, för att veta hur lång tid som är kvar till monsunen, eller veta hur länge följet har färdats och hur provianten skall ransoneras. Någon regelrätt, allmän indelning av dagar i veckor finns inte. Bland de få som försöker mäta tid finns skeppsfararna, vilka vill ha en uppfattning om sin fart.

Ashikaner talar gärna om tid med liknelser. En person kan springa en sträcka "lika fort som det tar för löven att falla från okiyans högsta träds topp", ett möte kan vara avslutat på "lika lång tid som det tar för Yota att bli illamående av Hayames soppa" eller en kan stämma möte med någon "om en stund lika lång som den tid det tar för fiskarbåtarna att lämna Heian Kyos hamn". (För att få en uppfattning om vad som menas, kan gruppen bestämma vanliga liknelser i förväg innan lajvet och översätta dem i ungefärliga minuter och timmar.)

Vetenskap, filosofi och sjukvård

Vetenskap och ingenjörskonst har som tidigare nämnt mycket lågt värde i Ashika. Samma sak gäller djup filosofi. Det är viktigt att följa gamla traditioner, att hedra sina äldre och förfäder. Att grubbla över varför något är som det är eller görs på ett visst sätt är att ifrågasätta detta, vare sig det gäller hur en ser på världen eller hur en viss pryl tillverkas, och att ifrågasätta är i princip att nedvärdera. Ashikanerna bygger sina hus, båtar och annat med stor precision och skicklighet. Hantverkaren har en fantastisk kunskap om vilken konstruktion som blir stark och hur båten bygges lätt, men det är ett resultat av hängivenhet och stor erfarenhet - till stor del överförd via mästare från många generationer hantverkare - och inte något som räknas fram med hållfasthetsberäkningar.

Att göra något, vare sig en tavla, ett svärd, ett hus eller ett par tabi, är att betrakta som att utföra en konstart, och bör behandlas med respekt utifrån det. Konstarterna i sin tur är förbundna med andetron, och omges av många ritualer och traditioner. Konstarterna har en "mystisk" aura runt sig. Ett material, en byggnad och annat har inte bara egenskaper från att vara ett dött föremål, utan allting står i förbindelse med någon rei. Att reducera detta till ren vetenskap, som att göra konstarten smide till metallurgi, skulle vara att vanhedra det en håller på med.

Ashikaner ser mycket positivt på läkekonst i form av örter, massage med mera. Renlighetskulturen går igen inte minst i detta område, och gör att behandligen av sjuka underlättas. De är däremot inte särskilt duktiga på kirurgi (trots att de har världens skarpaste knivar). Visst, de kan skära ut en pil eller amputera en fot, men att börja karva mer avancerat skulle de flesta ashikaner ställa sig mycket skeptiska till.

Utbildning

Det finns inget allmänt utbildningsväsene och inga universitet i Ashika. Sökande och vidareföring av kunskap sker istället i organiserad form i okiya och i tempel. Det sker även i resten av landet, genom att en förälder berättar för sina barn om hur riset sås eller fisken fångas, eller genom att en sagoberättare förtäljer om vad som skett i byn och hur en står på god fot med de rei som finns runt omkring.

Ärosystemet | Tankesätt | Landet | Samhället

Skapad 2005-2008
Erik Pihl
Emil Bernhardsson
Hanna Modin
Kristian Samuelsson

samt flera medlemmar i Ashika no Shakai

Visa utskriftsvänlig version