Denna sida innehåller det som anses vara grundkunskaper om Ashika - det som en förväntas känna till för att kunna spela ashikan. Här har vi samlat den kunskap som vi anser krävs för att gestaltandet av den ashikanska kulturen skall bli trovärdigt. Innan du som deltagare kontaktar arrangörerna för att välja ett lämpligt följe och en lämplig förutsättning bör du ha läst in dig på denna text, så att du får lite kött på benen i diskussionerna och kan göra ett välgrundat val.

Texten håller på att uppdateras. De kommande månaderna kan den komma att förändras, visuellt och strukturellt. Sakinnehållet kommer dock inte att ändras särskilt mycket.

Landet | Ärosystemet | Tankesätt | Samhället

Landet

Provinserna

Ashika består av 5 st provinser. Ledande okiyan (huset/hovet) av en provins kallas provinsöverhus. Ashikas "huvudstad" är templet Midoriya. Där sitter kaji och Rådet (se Rikets styrelseskick nedan).

De fem provinserna: Ryoshi Okayama Fukushi Hantashi Niigata

Resp. Provinsöverhus: Ryo Ej grundinfo Fuuko Ej grundinfo Ej grundinfo

(Provinsöverhus är här ordnade i inofficiell skala över vilka som är mäktigast, med Ryoshi i topp och Niigata i botten)

Karta över Ashika. Klicka på kartan för en förstorning.

Rikets styrelseskick

Ashika styrs av en symbolisk härskare - kaji - (härförare/religiös ledare), men den egentliga makten finns hos ett nationellt råd med 6 (heligt tal) äldstemän/-kvinnor, samlat i Midoriya. När det talas om rådets beslut och ingripanden sägs det ofta att "Midoriya har beslutat att…", eller liknande.

Den nya Kaji utses då den gamle Kaji inte längre känner sitt eget namn (död eller senil) genom att de främsta hjältarna i Ashika - krigare, konstnärer mm - får genomgå ett prov i visdom och viljestyrka. Provets utformning bestäms av rådet och varierar för varje gång.

"Överklassen", de ärofulla takai, sorteras i olika hus - okiya - med olika inriktningar. Okiya är ofta lokala och har stor makt i närområdet, med ett visst stöd hos den lokala befolkningen. De flesta klagar inte, även om okiya ibland styr med fast hand och kräver stor tribut från folket. En känner sig tryggare när en krigarokiya finns i närheten, eller så njuter en av de sköna toner som alstras från de musikaliska okiya. Den förälder vars barn eller dotter upptagits av en okiya är ofta väldigt stolt och berättar det mer än gärna för hela byn.

Varje provins styrs av ett provinsöverhus. Dessa har mycket stor makt i sin provins, och dessutom förstås representation i Rådet.

Många okiya lever för sig själva eller i relativ frid med sina grannar, men på sina håll finns även okiya som ligger i fejd med varandra. De kan vara konkurrenter om Provinsöverhusens gunst, eller ha någon gammal konflikt som spökar och som aldrig löses.

Städer och byar lyder i princip alltid under någon okiya, men kan samtidigt ha ett starkt eget styre. Många byar tillåts alltså bestämma om sina egna affärer, så länge de betalar sina gåvor till okiyan och inte hittar på dumheter. Vissa familjer och handelshus styrda av yasai kan ha ställningar som liknar okiyas, ofta på grund av stora egendomar intjänade från handel e dyl, men de har officiellt sett inte samma status.

Geografi och klimat

Landet har formen av en bred halvö, med tillhörande områden på "fastlandet". Det består till stor del av ett bergigt landskap. Där finns höga bergsmassiv, skogsklädda förutom på de allra högsta topparna, och mellan dem ligger varma och fuktiga dalar. Längs västkusten finns bördigt lågland, och här finner en även de rikaste delarna av landet. I nordväst gränsar Ashika till fastlandet och här är klimatet kargare och torrare. I landets nordöstra delar breder stora slätter ut sig. I nordväst ligger de högsta bergen och de djupaste skogarna.

Ashika har varmare och mer subtropiskt klimat än det egentliga Japan. I riket känner folk inte till vinter och sommar, utan en talar om "våtperiod" och "torrperiod". Torrperioden infaller ungefär samtidigt som våren i norr. Våtperioden inleds med en ordentlig monsun, skyfall och översvämningar flera dagar eller veckor i sträck.

Monsunen - Tsuame - kommer vid ungefär samma tidpunkt varje år, och utgör ashikanernas "nyår". De räknar årets dagar som "dagar efter monsunen". Följdaktligen kan åren variera några dagar i längd, men monsunen har aldrig uteblivit så länge någon kan minnas, så det blir alltid "rätt" i slutändan.

Tsuame är mest distinkt vid kusten i Hantashi och södra Okayama. Här håller torrperioden på ordentligt i 70-80 dagar, sedan kommer Tsuame nästan utan varning, och det regnar konstant i tre-fyra dagar. Efter det är det ett kort uppehåll med fullständigt klart väder i 2-3 dagar, sedan kommer sporadiska regnskurar med allt glesare uppehåll resten av regnperioden, vilken sägs hålla på i 200 dagar. Det kan dock komma glesa regnfall, fram tills de sista 70-80 dagarna innan Tsuame.

I norra Ashika är Tsuame mindre distinkt. Den inleds med små regn med någon dags intervall, de ordentliga skyarna kommer först senare, men det tunga regnet varar längre. Regnperioden sett som helhet är dock kortare, endast 110-140 dagar. I de allra mest norra delarna, som gränsar mot Sabaku, kommer den oregelbundet och vissa år inte alls. De ashikaner som bor där måste få bud från sydligare delar av landet om när nyåret infaller, i den mån de bryr sig.

Näring

Ris är en otroligt viktig försörjning för befolkningen, oavsett samhällsklass. Det odlas i princip överallt i det bebodda Ashika. Även på de brantaste bergskanter kan en finna terassodlingar av ris. Den fattigare delen av befolkningen äter råris och grova rissorter, medan de rikaste äter det finaste, vitaste riset. Även det vin som görs på riset, saké, är uppskattat och av stor betydelse.

Andra viktiga matvaror är sojabönor och andra sorters baljväxter, svamp, bambuskott, lök, citrongräs, tuppar och kycklingar, träskbävrar och fasaner. De äter en stor mängd fisk, då Ashika har en lång kust samt många floder, och många sysselsätts inom fisket. Kött, i synnerhet biff, anses värdefullt och ätes sällan eftersom vattenbufflarna är för värdefulla som dragdjur för att slaktas. Fina ashikaner undviker mjölkprodukter, vilka har allmänt dåligt rykte. Yasai har sällan råd att inte dricka den näringsrika mjölken, vilket ger ett viktigt tillskott till födan, men det finns ingen kultur att göra yoghurt, ost eller andra förädlade mjölkprodukter.

Andra värdefulla handelsvaror är det vackra och mytomspunna silket, fint stål och keramik. Konsthantverk har en hög och självklar ställning men handlas sällan som vara på öppen marknad, utan görs specifikt till en viss person, okiya, tempel, by e dyl

Historia

De äldsta bevarade myterna berättar om det uråldriga Ashika, där människor levde i respekt och skräck för mäktiga naturväsen och andar. Det var en tid då slätterna var vilda och skogarna djupare och tätare än nu.

Åren innan Enandet var oroliga. Då styrdes olika landsändar av ett eller ett flertal stammar och ständiga krig rasade.

År 0 i tideräkningen är Enandet, det år då fem av sex provinsöverhus gick samman och skapade det enade Ashika. Det sägs ha skett på initiativ av den som kallas Enaren, Fuuko no Seizo från Fukushi. Rådet och kaji inrättades, och på gränsen mellan de tre sydliga provinserna byggdes ett slott ut att bli det nya rikets maktcentrum. Den sjätte tänkta provinsen, Azul, ville dock inte ingå i det nybildade riket. De övriga fem försökte då med våld tvinga in de trilskande öborna, men Azul fick hjälp av andra omkringliggande riken, och trots att den största azuliska ön vid ett tillfälle erövrades så misslyckades kriget och Azul är än idag självständigt.

Tiden mellan ungefär 200 och 500 år efter enandet anses vara Ashikas silkesålder. Här grundades en stor del av Ashikas seder, teknologi och samhällsstrukturer. Det slutar med att missväxt och torka i stora delar av Ashika skapar inre oroligheter och på sina håll försök till uppror, vilka dock blodigt slås ner. Senshi-klassen, vilken varit ledarnas vapen mot det upproriska folket, upphöjs till fullständig ärofullhet och får en struktur som liknar dagens.

Omkring 650-750 är Ashikas guldålder, där senshiklassen blev kulturellt viktiga och smide fick högre status. Guldåldern utgick från det rika och mäktiga Ryoshi, där Ryo just blivit provinsöverhus.

För omkring 300 år sedan hade det av öken dominerade grannlandet, Sabaku, börjat växa och för ca 200 år sedan startade konflikter mellan Ashika och sabaku-hito (ökenfolket). En del sabakitiska influenser kröp in över gränserna i form av resande handelsfolk och liknande, vilka sålde sina varor i yasaibyar.

År 760 hade sabaku-hito en mäktig kejsare och denna ställde upp en enorm här utanför Ashikas gräns. Ashikas råd började förhandla med den dåvarande Kejsaren, som krävde att en bytte sin religion och sitt språk till det sabakitiska (vilket även verkar finnas på andra håll i världen). Religionen vägrade de, men till slut gick rådet med på att införa det nya språket. Detta gjordes genom att det blev det enda språk som var tillåtet för yasai (de ärelösa) att tala, och det påbjöds även för takai (de ärofulla). Ashikanerna fick även lova att aldrig hota Kejsarens välde.

För 15 år sedan inledde den sabakitiske Kejsaren ett försök att plötsligt erövra Ashika. Hans enorma här, känd i Ashika som Den svarta vågen, fick dock problem när de tog fel väg över bergen och överraskningen kom av sig. Hären lyckades icke desto mindre lägga under sig delar av norra Fukushi och Niigata. Belägringen bröts dock efter något år och hären drog sig tillbaka ut ur Ashika. Det spekuleras om att sabakiterna missbedömt vilka resurser som skulle krävas för att erövra ashikansk mark och att ett hastigt mobiliserat ashikanskt försvar slutligen blev den utmattade sabakitiska hären övermäktig. Bland ashikanerna talades det mycket, både då och nu, om hur sabakiternas framfart över de skogstäckta bergen hade retat upp rei, och att dessa var kraftfullt närvarande på ashikanernas sida i striderna. Berättelserna om ingrepp av allt från stora tigrar till spöklika händer vimlar det av bland dem som var med i kriget.

Efter detta blev det en del korta, häftiga strider, men så småningom mattades allt av, stämningen blev mer försonande och fredsförhandlingar inleddes. Dessa drog ut på tiden, men strax innan monsunen år 927 så skrevs en ny fred, som i princip lade fast gränserna där de tidigare varit. Vidare angav avtalet att rikena inte skulle vara hotfulla mot varandra igen, och att medborgare från vardera rike hade viss möjlighet att resa fritt i det andra riket. Detta har inneburit att sabakitiska handelsmän blir allt vanligare i Ashika och med detta blir deras språk allt viktigare och sprids effektivt, även till takai.

Vi befinner oss i slutet av år 933 efter enandet.

Skillnader mellan provinserna

Även om mycket är lika inom Ashika så finns det nyansskillnader mellan de olika provinserna i fråga om hur deras kultur, näring och befolkning fungerar. Det är dessutom stor skillnad mellan ashikaner vid kusterna och de som bor i inlandet.

Fukushi i nordväst gränsar mot det sabakitiska fastlandet. I de djupa skogarna och på de enorma fjällen bor ashikaner som är djupsinniga och har stark vördnad för naturen. Otaliga är de myter i vilka hjältar sökt sig till Fukushis höga bergstoppar för att få råd av visa män eller kvinnor. I skogarna och bergen sägs det finnas enorma skatter och malmfyndigheter, men av rädsla och respekt för skogens andar är väldigt lite utnyttjat. I städerna vid kusten och längs gränsen ser det helt annorlunda ut än i skogarna och bergen. Det finns flera stora handelsstäder, i paritet med de stora städer som hittas i Ryoshi, och det är här större delen av Fukushis makt hittas. Här finns det också en del sabakitiska handelsmän och samhället har känt av en viss påverkan av den sabakitiska kulturen, något som takai i dessa städer inte alltid uppskattar.

De som kommer från Niigata i nordöstra Ashika är kända som karga och otroligt tåliga. Folket på landsändans vidsträckta slätter lever i klansamhällen som bär spår efter ett samhällssystem som är betydligt äldre än ärosystemet. De är sanna överlevare, med hög moral och en vilja av sten. De är även mycket skrockfulla. Vid kusterna finns några få större, välmående men ganska fridfulla, städer. Niigata har ganska små naturtillgångar, men det lilla stål som utvinns och bereds här anses ha högst kvalitet i Ashika. Niigatas slättfolk är de enda i Ashika som har stor vana av hästar, då dessa används mycket för att ta sig fram över de vida slättlandskapen, och även i strid.

Ryoshi är den rikaste och mäktigaste provinsen i Ashika och breder ut sig mitt i Ashika, från kusten i väst till bergen långt in i landet. Milsvida risfält breder ut sig över en stor del av denna landsända och det sägs dessutom att silkesodlingarna är lika stora. Frågar du en ashikan får du veta, att ingenstans i världen finns det så mycket och så fint silke som i Ryoshi. Dessutom har de ett gott fiske längs kusten och i floderna, samt vissa järnfyndigheter i bergstrakterna. Provinsöverhuset i Ryoshi, Ryo, har ett starkt grepp över landsändan. Alla medlemmar i Ryo är från samma familj, vilken hävdas stamma direkt från Yuki (se Religion och tanke). Ledaren betraktas som en halvgud och är något av en ikon. Provinsöverhus i Ryoshi har sitt huvudsäte i staden Heian Kyo. Ryoshianer anses allmänt vara högfärdiga och "stroppiga" gentemot alla utanför provinsen.

Mäktig okiya vid flodstrand i Ryoshi

Okayama är en långsträckt provins som sträcker ut sig utmed en stor del av östkusten, och med stora inre skillnader. Generellt kan sägas att folket därifrån betraktas lite som Ashikas knasbollar. Exempelvis sysslar de ganska mycket med handel med öriken och länder på andra sidan havet, de handlar till och med med avfällingarna i Azul! Konstigast av alla är de som bosätter sig bland klipporna på Okayamas sydspets, där bor knappt någon som beter som en hederlig ashikan. Några av Okayamas kuststäder har blivit enormt rika och här finns folk som (med ashikanska mått mätt) blivit löjligt fåfänga och rikedomsfixerade. Okayamer är dock även kända för sin tidvis höga intelligens och där finns många av Ashikas främsta vapensmeder. I Okayama utvinns mest järn, guld och flera andra viktiga metaller i landet, så denna provins har stor betydelse för Ashikas vapen- och redskapsförsörjning.

Hantashi i sydvästra Ashika är en varm och fuktig provins. Folket här är passionerade och uppskattar, i större utsträckning än folk i andra provinser, det goda i livet. Det är inte så att de frossar i allt, utan de är snarare finsmakare. Medan andra ashikaner fokuserar mycket på smärtan i livet, så fokuserar de i Hantashi på livets njutningar. Kockar, massörer, dansare mm från denna landsända står högt i kurs i hela Ashika. Hantashianer är också relativt sett mer frisläppta och oblyga än andra ashikaner. På grund av bland annat detta talar ashikaner i andra provinser gärna lite spefullt om hantashianerna, men samtidigt är de innerst inne ofta lite avundsjuka.

Landet | Ärosystemet | Tankesätt | Samhället

Ärosystemet

Det klassiska ashikanska ärosystemet delar in samhället i två huvudklasser, takai (ärofulla) och yasai (ärelösa). För dem som har ära betyder det allt. En kan aldrig tänka sig att leva som yasai, hellre tar en livet av sig! Yasais liv ses, av takai, som tomt och meningslöst, en lång plåga, och enbart yasais dumhet gör att de inte omedelbart tar livet av sig själva. Yasai själva har dock ofta fötts in i ett annat tänkande och även om de ofta strävar uppåt, så finns det både glädje, stolthet och saker att kämpa för i det liv de lever.

Vid sidan av takai och yasai finns shijin, munkar och nunnor som vigt sina liv åt att hedra rei (andarna) och Yuki (världsandligheten). Shijin hamnar lite utanför den sociala hierarki som takai och yasai utgör, eftersom både takai och yasai behandlar dem med en viss respekt.

Takai

Den som är medlem i en okiya anses vara takai. För att räknas som medlem måste okiyan aktivt ha tagit upp en. Högtstående medlemmars barn tas ofta upp direkt efter födseln, medan andra kan få kämpa hela barndomen för att visa sig värdiga. Alla takai skall vara trogna, disciplinerade och ha ett harmoniskt sinne. De skall inte jäkta, vara förvirrade och springa runt hur som helst, utan möta alla situationer med lugn och utan rädsla. De skall alltid uppträda rakryggade och undvika fega trick.

Det finns okiya för allsköns konstarter, allt från rena krigarokiya till kollektiv för sushimästare. Takai som specialiserat sig på krigskonst och annat praktiskt vapenutövande kallas senshi, medan takai av andra sorter kallas kizoku. Okiya är ofta utpräglat för senshi eller kizoku, men det finns dem som har båda inriktningar (ofta stora landsbygdsokiya).

Medlemmarna i en okiya sorteras i tre grundläggande nivåer: usagi, yagi och yagushi. Nivåerna motsvarar ungefär lärlingar, fullgoda medlemmar och mästare.

Kizoku

Kizokuklassen består av alla de takai som inte är senshi (krigare). Kizoku kan t.ex. vara konstnärer, underhållare, kockar, tillverkare av exklusivt porslin och fina kläder eller olika sorters byråkrater och tjänstemän.

Det är kizokuokiya som står för den allra främsta förfiningen inom ashikansk kultur. De framställer de finaste konstverken och de vackraste sidendräkterna. De tillverkar den godaste maten och den bästa sakén. De frambringar den ljuvaste musiken och framför de mest kultiverade skådespelen. Ofta är en kizokuokiya väldigt specialiserad, t.ex. på att frambringa enbart de bästa teceremonimästarna, de skickligaste musikerna, eller de vackraste möblerna - ofta gör de inget annat utöver sin specialitet.

Kizoku bär ofta vida kläder i fina silkestyger, gärna i många lager. Mer kroppsnära och praktiska dräkter finns dock bland matmästare och andra, men de är fortfarande sydda i relativt fint tyg.

Senshi

Senshi är livvakter, ordningsvakter och elitkrigare. Eftersom det varit fred i Ashika en tid så växer andelen livvakter och ordningsvakter sig allt större. De vaktar okiyas palats, fungerar som eskort åt mäktiga takai, ser till så att yasai betalar tribut till sin lokala okiya och ser till så att ordningen upprätthålls i de större städerna, för att nämna några exempel.

Senshi är dock inte enbart skolade i strid, utan bör även kunna uppskatta och utöva olika konstarter. Även om stridsdugligheten är en senshis viktigaste egenskap och det som avgör hens officiella status i okiyan, så är kunskap om en eller flera andra konstformer viktigt. Den senshi som bara behärskar sitt svärd och sin yumi-båge respekteras, men anses ofin och ociviliserad om hen inte kan något annat. Den som däremot är stridbar och samtidigt duktig på konstarter som origami, haikai, bunraku eller annat, får högt anseende.

Senshi känns enkelt igen på att de bär 7-vecks hakama (veckade, vida byxor), kimono och svärd.

Yasai

Denna klass innefattar den absoluta majoriteten av befolkningen, ungefär 19 tjugondedelar. Här ingår allt från välbärgade handelsmän till fattiga bönder och tjänare. De väger inte in lika mycket i begreppet ära, och ser sig inte som en homogen grupp, utan där finns en myriad olika grupper med olika inbördes status.

Det finns dock hos de flesta yasai en stor inneboende respekt, eller fruktan, för takai. Väldigt få ifrågasätter samhällsordningen. Takai möts med respekt, så är det bara! På senare tid har en mindre mängd yasai, påverkade av sabakitiska handelsmän och missionärer, gått över till den sabakitiska tron. Detta har för dem inneburit att religionen blivit mycket viktigare och att respekten för det gamla ärosystemet urholkats. Detta har främst skett i Fukushi. Där - liksom i Niigata - är generellt sett klyftan mellan yasai och takai mindre.

För yasai finns det en teoretisk chans att bli takai, men givetvis är möjligheten att bli upptagen i en okiya väldigt mycket större om du kommer från en takaifamilj. De få yasai som ändå tas upp kan till exempel vara barn som visat extrem fallenhet för det som okiyan sysslar med eller burakumin (tjänare) som varit okiyan trogna under lång tid. Mer om burakumin finns nedan.

Livet som yasai är sällan lika glamouröst eller stillsamt som i en okiya. Å andra sidan kan det vara kamratligare och enklare. Många yasai bor i de större städerna, där de oftast arbetar för någon av stadens okiya eller för rikare yasai som driver egen näringsverksamhet där, t.ex. marknader, tillverkningsindustri o.s.v. Bylivet är annars det i särklass vanligtaste för yasai. En har sin by, ofta med tillhörande risodlingar eller goda fiskevatten runtomkring. Bönder och fiskare dominerar i dessa byar, men där finns även bl a smeder och andra hantverkare.

Yasais kläder kan se ut lite hur som helst, men följer det ashikanska snittet med kimono som basplagg. Kläderna är oftast sydda i enklare och grövre tyger och är inte lika vida som fina takaikläder. Undantag gäller förstås för de mer välbärgade storstadsyasai som gjort sig förmögna på exempelvis handel med grannländerna - bland dessa kan en se kläder som tävlar med de finaste kizoku i prålighet och ofta har tydliga influenser från utlandet, särskilt Sabaku.

Bönder, fiskare och jägare

Dessa utgör majoriteten av Ashikas befolkning. Bönder är vanligast, fiskare finns det ganska gott om, men andelen jägare är få och hittas främst i de nordligare provinserna. Livet för dessa yasai är strävsamt och ibland hårt, men de har förstås också sina små nöjen och glädjeämnen i livet. Dessa människor, som lever så nära naturen, har ofta en mycket djup och intensiv andetro. Att hålla sig väl med andarna är livsnödvändigt för god skörd, gott fiske och givande jakt.

Dräkterna för dessa är ganska lika och varierar lika mycket med vilken by de är i, som med vilket yrke de har. Vissa riktlinjer finns dock. Bönderna har ofta benkläder som kan bindas upp högt, för att kunna arbeta barbent på de fuktiga markerna. Jägarna har ofta skogsfärgade kläder och tygstycken som binder in benkläder vid smalbenen, för att kunna röra sig smidigt. Fiskarena har generellt kläder som skyddar bättre mot kyla och väta, eftersom de skall befinna sig långa stunder på sjöar och hav, ibland stillastående. De sistnämnda känns igen på att de luktar fisk.

Handelsfolk

Handel, att sälja varor på en "öppen marknad" eller i en handelsbod, eller att resa mellan byar som "gårdfarihandlare", är ingen fin sysselsättning i Ashika och har därför så länge som en vet utförts av yasai. Bönder, fiskare och jägare sköter i de många fall försäljningen av sina egna varor, så det som återstår är ofta att sälja enkelt hantverk eller resa mellan olika provinser med metaller, siden, pälsar osv. I vissa fall är det hårt slit, men för andra kan det vara en ytterst lukrativ sysselsättning. Vissa yasaifamiljer äger åtskilliga skepp och är rikare än de okiya de har som grannar eller handlar med. De rika handelsmännen försöker så långt det går att härma takais beteende och klädstilar, för att göra sig förmer än andra yasai. Samtidigt kan de inte uppföra sig precis som takai, då detta är att kliva de ärofulla lite väl mycket på fötterna och knappast ses med blida ögon. Det har hänt att handelshus som blivit absurt rika och tillräckligt sofistikerade har upphöjts till ärofullhet.

Hantverkare

I byar och städer finns smeder, trähantverkare, waraji-bindare, läderhantverkare, vävare, skräddare och andra som ser till att redskap och kläder finns tillgängliga. På vissa håll finns även bro- och husbyggare, men i många byar gör invånarna detta gemensamt så väl de förmår. Även om kizokuhantverkare givetvis anses de bästa inom många hantverk, i synnerhet smide, så finns det yasai som med sin erfarenhet och mer praktiska inställning är nog så duktiga. På sina håll har det hänt att någon kizoku påträffats när hen tagit sig till en duktig yasaihantverkare för att få några tips.

Majo

Bland yasai finns en grupp som kallas majo [madjå], även kallade naturkunniga. De har många och viktiga roller i yasaisamhällena. Deras officiellt viktigaste uppgift är att ge råd i den vardagliga kontakten med andar, att undervisa och berätta historier av andlig betydelse, och att hålla ritualer.

Samtidigt, vilket är minst lika viktigt, så är de skickliga örtakunniga och läkefolk. Till majo kan en helt enkelt gå när en har någon sorts smärtor, bekymmer och problem, eller för att få goda råd eller hjälp i någon fråga. De har ofta en neutral position i byar och skall inte lägga sig i politik, fejder eller annat, förutom möjligen genom medling.

Burakumin

Takai håller sig helst för sig själva och släpper ogärna in yasai i sina palats, "hellre göra saker själv än att ha smutsiga yasai som gör det" är en vanlig inställning. Det finns trots detta yasai som fungerar som tjänare eller "anställda" åt vissa okiya. De kan vara bärare eller vägvisare åt resande följen, soldater eller vakter i oroliga tider eller skickliga hantverkare vars produkter okiyan "köper". Dessa yasai kallas burakumin [b'láckumin]. Det finns även burakumin som sköter mindra smakliga sysslor för okiyans räkning, t.ex. spioner och angivare.

Om en burakumin är trogen och visar sig duglig i sina uppgifter så kan hen bli upptagen i okiyan. Detta har förstås en viss lockelse hos en del av befolkningen, vilket gör att okiya lätt kan hitta villig arbetskraft till sina smutsigaste affärer. Vissa yasai är så hängivna målet att bli takai att de går i något som närmast kan kallas "gillen" (ofta med takai som lärare) för att lära sig det som krävs för att bli - och vara - takai. Oftast har de som tränas i dessa ”gillen” rika föräldrar som vill se sina barn bli takai, eller så håller okiyan (inofficiellt förstås) i träningen, för att få duktiga underlydande.

Burakumin har ofta lite renare och proprare kläder än många andra yasai, för att inte solka ner intrycket av okiyan. Vissa har till och med ganska fint siden på sig, dock aldrig närmelsevis så fint som okiyans medlemmar.

Shijin

Shijin är ett slags andekunniga personer, något vi närmast hade kunnat kalla "munkar" eller "nunnor". Shijin har vigt sina liv åt att hedra andarna. De anses därigenom skaffa sig bättre förutsättningar inför sin återfödelse. De har i princip alltid förbindelse med något tempel, på samma sätt som takai har förbindelse med en okiya. Eftersom de inte tillhör någon okiya är de rent strikt yasai, men i praktiken utgör de en "tredje klass" i samhället och erhåller ofta mer respekt från takai än vad andra yasai gör. Läs mer om shijin under "Religion och tanke" nedan.

I likhet med takai är shijin ofta skickliga konstnärer, musiker, dansare el. dyl. Detta då det anses nyttigt för den andliga mognaden att behärska fina konstarter.

Den typiska färgen för shijin är vitt, ofta varvat med grönt. Det symboliserar den vita snön (se "religion och tanke") och den gröna skogen. En shijins ritualplagg är i princip alltid vita (benvita eller "off-white") i åtminstone ett lager. En vanlig dräkt är en lång vit kimono med något liknande ett "förkläde" över. Shijin iklär sig annars ofta relativt enkla plagg och kan vara svåra att skilja från vanliga yasai även om de ofta har längre plagg än vad som är vanligt för gemene yasai. Skillnaderna mellan olika shijintempel är emellertid stora och vissa lokala och ganska spektakulära dräkter står att finna, exempelvis i isolerade skogs- eller bergstrakter.

Yasai och Takai

De som är takai föredrar att inte beblanda sig med yasai mer än nödvändigt. I en okiya syns sällan stora skaror av tjänare, eftersom de inte vill befläcka okiyan med horder av yasaier och det inte finns så många takaier som har tid över att tjäna andra dygnet runt. I synnerhet i större städer, eller på väldigt isolerade platser, finns okiya som är helt förbjudna för yasai att komma in i. Alla tjänster som det behövs yasai för, utförs i de fallen utanför okiyans murar.

På landsbygden är det svårare eller mindre lockande att ha fullständigt yasaifria okiya. De är ofta halvt självförsörjande borgar, och det finns ofta yasai - burakumin - boende innanför murarna som utför olika tjänster. Enklare matlagning och -beredning, tvätt och enklare hantverk är exempel på tjänster som utförs av burakumin inom husets murar. Det finns då istället regler om att vissa byggnader och områden i okiyan är förbjudna för yasai.

I resande följen finns ofta en viss mängd yasai som gör tungt arbete, som att bära, sköta eldar, och liknande. Detta kan vara ett av få tillfällen då vissa höga takai faktiskt är nära yasai. Det är dock mer sällan som det finns mer yasai i ett följe än det till exempel finns senshi, vilket medför att senshi ofta förväntas utföra en del basala sysslor.

Landet | Ärosystemet | Tankesätt | Samhället

Tankesätt

Att leva i Ashika kan verka hårt. Det finns många uppförandekoder och hierarkierna är strikta. Den som har den traditionella ashikanska mentaliteten ser det dock som en ynnest och få kan tänka sig ett liv utanför gränserna.

Könsneutralitet och ideal

Könsneutralitet

I Ashika råder nästan total neutralitet mellan könen. Detta innebär alltså att könen är jämlika och att ingen diskrimineras från yrken och konster utifrån sitt kön, men det går längre än så. Ashikanerna saknar i det stora hela en uppdelning av egenskaper efter kön, det finns inget "kvinnligt" eller "manligt". Exempelvis finns inga kläder som anses speciellt typiska för något kön, och inte heller mans- och kvinnonamn. Visst finns fysiska skillnader mellan män och kvinnor och de erkänns, men detta dras inte vidare i några ytterligare slutsatser. Såväl människors och djurs själar som rei, andar, anses vara okönade i sitt grundtillstånd, och en man kan mycket väl återfödas som kvinna i nästa liv, eller vice versa.

Skillnader i samhället utgår istället i stor utsträckning från samhällsklass och grupptillhörighet. En ashikan klär sig, beter sig och identifierar sig utifrån sin ställning och sin klasstillhörighet. Exempelvis kan en person uttrycka "nej, Hinaji-san beter sig verkligen inte som en senshi, så som hon viftar med ögonfransarna". Eftersom stridkonst underlättas av fysisk styrka kan det finnas ett visst flertal av män inom senshiklassen, men inte så mycket att det anses "manligt" att vara senshi.

Ideal

Idealet för ashikaner, rent kroppsmässigt, är en vältränad, balanserad och relativt slank kropp. Det skall gärna synas att en har visat respekt för sin egen kropp och tränat den. De har inte det "moderna västerländska" idealet med jättesmal midja och jättestora bröst för kvinnor, och inte heller "muskelknutteideal" för män. På flera sätt är faktiskt idealen ganska lika mellan män och kvinnor.

En behöver inte se "oförstörd" ut, med babyaktig hud, utan det skall synas att en levt ett strävsamt liv och inte är barnslig i sinne eller kropp. Markerade vuxna drag, skråmor och ärr betraktas i många fall som något fint, det gäller i synnerhet senshi (krigare). Som ung kan en beundras för sin smidighet, vid 30 - 40-årsåldern anses en ofta vara som vackrast och mest attraktiv, som gammal beundras en för skicklighet och vishet. De som når riktigt höga åldrar möts med en enorm respekt och lyfts fram som förebilder.

Den ideala ashikanen besitter skicklighet, visdom och inre styrka. Hen har ett inre lugn och kan föra sig kontrollerat i alla situationer. Hen är rättfram och utför alla uppgifter med högsta sinnesnärvaro. Idealashikanen har vördnad för andarna och sina överordnade, men behandlar även dem under sig i rang med respekt. Slughet/listighet betraktas i princip aldrig som en positiv egenskap, snarare rakt tvärtom.

Det är statusfyllt och hedersamt att vara rik och mäktig, men en skall inte vara vare sig slösaktig eller girig. Det är hedersamt att förvalta förmögenheter så väl att en inte behöver snåla.

En person omtalas sällan som "god" för att hen är ömhjärtad, givmild och skänker till fattiga. Att behandla andra som de inte förtjänar, exempelvis ge till någon som inte arbetat eller straffa någon som inte gjort skada, det är tämligen ohedersamt och anses vara en svaghet. En god person är rättvis och ger god skänk till den som slitit hårt för det, utifrån sina förutsättningar, lika väl som hen hårt straffar den som gjort fel.

Religion och tanke

Ashikaner tror att världen befolkas av otaliga andar. Det finns också en grundläggande, opersonlig världsandlighet, Yuki. I Ashika är 6 heligt tal och 4 är oturstal.

Yuki och andar

All världens kraft och skapelsen härstammar från Yuki (jap. "snö"), en grundläggande världsandlighet. Yuki kopplas till snö, vilket i landet är väldigt ovanligt och ses som något magiskt. Yuki ses dock inte som en gud, utan som en grundläggande, opersonlig kraft. Förutom Yuki finns en uppsjö av olika andar, rei, som tvärt om anses ha mer av en personlighet. Normalt sett är de kopplade till en viss sak eller ett visst fenomen i naturen, till exempel en flod, ett berg, ett gammalt träd, åskan eller de särskilt kyliga nordliga stormarna som kommer om hösten i norra Fukushis inland.

Oftast skiljer ashikaner inte på själva anden och den företeelse som den förknippas med. Flodens rei är floden och monsunens rei är monsunen. T.ex. är det helt naturligt att bära fram offergåvor till floden och be den att inte torka ut i sommar, eller tända rökelse till Tsuame (monsunen) för att den skall bli stillsam och inte stanna så länge. Samtidigt sägs en rei kunna visa sig i en mer koncentrerad form, flodens ande porträtteras exempelvis ofta som en lång drake som simmar fram i sin egen flod.

Rei är vanligtvis okönade och benämns ofta "den" eller "hen". Rei kan ta många olika former, till exempel av människor och djur, men det är mycket ovanligt att de visar sig för människor.

Det finns inga "goda" eller "onda" naturkrafter, utan Yuki och rei är i sina grundtillstånd relativt neutrala. Däremot finns det rei som kan vara luriga eller lekfulla, och de som människor behandlat väl blir vänligt inställda medan disrespekt från människors sida kan skapa uppretade och farliga rei. I böner eller vid offerriter bör andarna benämnas med hedersändelsen -sama (se Språk och musik).

Själar

Utöver rei finns också själar. Dessa är något annat; de är bundna till levande varelser och inte till naturfenomen. Dock är de precis som andarna okönade, dvs en själ kan vara i en mans kropp ett liv och i en kvinnas efter återfödelsen. Även djur brukar anses ha själar, och vissa menar att människor kan återfödas som djur. När en människa dör och återföds är det själen som lever vidare. Det kan dock hända att en själ inte återföds trots att den borde. Om en människa exempelvis dör i vrede, kan själen finnas kvar som ett osaligt spöke och ställa till förtret. När en människa för alltid lämnar det kroppsliga livet för att bli sosen har hen gått från att vara en själ till att bli en rei – ande.

Återfödelse

Den som dör återföds i normala fall, och vad en återföds som är direkt beroende på hur en levat. Den som levt ett hedersamt liv och som visat stort mod och trohet kan vara förvissad om att få bli belönad i nästa liv. För att vara exakt så är det en persons "status" i dödsögonblicket som spelar roll för återfödelsen. En själ samlar inte på sig "kharma" eller liknande under sin livstid! I princip spelar det alltså ingen roll hur resten av livet sett ut, men de flesta är överens om att det bästa sättet att förvissa sig om en god återfödelse är att leva ett föredömligt liv och samla på sig heder och visdom.

Alla själar bär både positiva och negativa egenskaper inom sig och livscyklerna med alla återfödanden är en process för att rena fram de goda egenskaperna. Målet är att till sist slippa återfödas och istället bli en sosen (förfädersande), vilket endast anses möjligt om en levt ett liv som hedersam takai. Härmed kan en förstå den strävan som finns att få komma in i en okiya, men de allra flesta yasai har enbart som mål att få en bra återfödelse; att bli sosen är ingenting vanliga människor kan hoppas på.

Enligt de flesta tolkare är det omöjligt för en yasai att återfödas som takai, men är du en god människa så kommer du att få chansen att i handling få bli takai under nästa liv. Den som levt som takai men blir utesluten ut sin okiya kan i samband med det begå seppuko – rituellt självmord - och återställer på så sätt sin förlorade ära. Därmed får hen återfödas som takai och får en ny chans att sträva efter att bli sosen. En kan förstås även hoppas på att bli upptagen av en annan okiya, men den chansen är liten, och risken är därmed stor att fegheten straffas genom återfödelse som lågtstående yasai.

Tillbedjan

Tillbedjan till rei, och i vissa fall sosen, är en viktig del av i princip alla ashikaners liv. Tillbedjan är viktigt för att upprätthålla goda kontakter mellan de levande själarna och andra entiteter. Det är också i hög grad en praktiskt sak, att tillbe rei gör att en kan få hjälp med problem, lycka i det en företar sig och det hävdas vara en källa till visdom. Ashikaner tror att rei har makt att rikta krigarens hugg eller göra någon annan sjuk, men att "styra" rei på detta sätt anses farligt eller väldigt omoraliskt, bereonde på av vem och hur det görs.

Yasai lever oftast närmare naturen än takai, och de är också mer beroende av andarnas välvilja för sin försörjning. De riktar sina böner till naturandar och andra rei som anses skydda den plats de lever på. Att hålla sig väl med rei blir en viktig del av vardagslivet. Takai måste självklart också hålla sig väl med naturandarna, men de tillbes normalt bara inför viktiga resor eller vid speciella högtider. Ibland kan rei finnas bundna i viktiga föremål, ett vanligt exempel är svärd, och då skall dessa behandlas med yttersta respekt. Tillbedjan till dessa är dock ovanligt och sker främst i form av några korta ord om hjälp inför en annalkande strid. Däremot riktar de ofta sina böner till sosen, förfädersandar. Människor som uppnått så stor heder att de sluppit återfödas har stor kraft och mycket vishet att bidra med.

Hur en ritual ser ut varierar mellan olika platser och sämhällsgrupper, men grundläggande är att visa djup vördnad och respekt, och att framföra något offer. Ett offer kan vara en maträtt eller hantverk, men ibland bara något symboliskt för de som inte har råd att ge fysiska offer varje gång. Något som hantverkare kan göra är att tillverka föremål helt åt rei; ett exempel är smeden som lägger ner hela sin själ på att göra ett vackert föremål, och sedan - utan att visa det för någon - på ett rituellt vis smälter ner det igen.

Andliga personer letar sig ibland upp i bergen, där klimatet är kallare och snö ibland kan förekomma. Där anser de sig komma närmare Yuki och rei. Till den opersonliga kraften Yuki kan en dock inte rikta några böner; i stället tillber en rei i alla möjliga situationer i livet.

I Ashika är det knappast hög status att filosofera över djupa frågor, etik eller politik. Däremot bör en meditera och lära känna sin kropp och sitt sinnes mest undanskymda vrår för att på så sätt finna harmoni med sig själv. "Ett harmoniskt inre ger kontroll över det yttre", brukar det heta.

Shijin, sho-hei och majo

Religionen är till stora delar skild från den fysiska makten och är mer en lokal företeelse, även om formerna och tankarna ser likartade ut över hela riket. Det finns ingen "kyrka" eller "prästerskap" i den bemärkelse vi känner det, dvs som predikar precis hur en skall tro. Det finns dock gott om tempel i Ashika. Templens syfte är att vörda rei (andarna) och de sköts av shijin. Att viga sitt liv åt att som shijin hedra rei anses ge själen en god pånyttfödelse. Livet i templet handlar ofta mycket om jordbruk och hantverk; liksom andra måste shijin äta för att leva. Religiösa tjänster som utförs både åt yasai och takai kan dock skapa stora extrainkomster och vissa tempel är förmögna och rikt utsmyckade. Andra vanliga sysselsättningar för shijin är att hedra rei i riter och böner samt att sköta om tempel, trädgårdar, helgedomar mm. Många tempel tillämpar celibat för sina medlemmar. En andekunnig takai kallas sho-hei. Dessa verkar inte vid tempel utan är medlemmar av en okiya och ansvarar då för dess relationer med rei och sosen. De har ofta någon träning som grund och har sedan specialiserat sig som sho-hei som kompletterande färdighet.

En Sho-hei visar vördnad inför andarna

Bland yasai motsvaras dessa närmast av majo. De står för den vardagligare kontakten mellan bybor och den andliga världen, de är mer inriktade åt att hjälpa andra människor än vad shijin är. Den yasai som har små praktiska problem kan ofta gå till majo, dock kan den som bekymras av mycket allvarliga problem med andevärlden behöva uppsöka någon shijin.

Hantera en avlidens kropp

Enligt allmän ashikansk tro så bör en kropp destrueras, så att själen lättare kan hitta vidare till nästa kropp. Själen kan nämligen vara fängslad i kroppen, så länge den finns kvar. När en person dött så är det bästa om kroppen bärs undan till en helig plats, den tvättas och får rena kläder, och sedan bränns till aska. Närvaro och ritual av en shijin eller sho-hei är givetvis bra.

Magi

I Ashika tror en inte på "magiker", dvs själar som kan ha särskilda krafter utöver de fysiska. Om något sker som anses övermänskligt, så är det andarnas kraft som syns. Dock anses det att människor kan få en del av andarnas kraft genom att övertyga dem att hjälpa en, t.ex. genom offer eller böner. Det närmaste en "magiker" som en ashikan kan tänka sig är en människa som på något sätt tvingar en rei att utföra alla hens befallningar, något som ses som en stor vanära mot andarna.

Öde

I den ashikanska tron talas det sällan om öde. Det anses inte att det finns något förutbestämt öde. Ens öde formas här och nu, av de handlingar en gör i stunden. Däremot kan en förstås försöka förutsäga framtiden, utifrån exempelvis en viss utveckling eller löften som en hedersam person (som förmodligen blir sosen) ger i dödsögonblicket.

Kärlek, relationer och äktenskap

I Ashika ses tvåsamheten som något vackert. Den symboliseras av mandarinänderna, vilka står för den äktenskapliga kärlekens lycka.

Äktenskap ingås mellan två människor genom en uråldrig men relativt enkel ritual där de lovar varandra trohet och lojalitet in i döden. Det krävs inte godkännande från någon annan part för att äktenskapet skall anses giltigt, men det krävs två oberoende, ärofulla (takai) eller gifta (yasai), vittnen, ett från vardera gemålen. Dessutom måste båda parterna välja ett personligt föremål som i vittnenas närvaro göms undan på en utvald plats. Det kan vara i ett tempel, i ett vackert skrin som mycket väl kan placeras fullt synligt som utsmyckning i en okiya eller någonstans i naturen. Det krävs alltså inte någon andemästare närvarande för ett fullgott bröllop, men många väljer givetvis att ha en sådan på plats som ser till att paret får andarnas välsignelse. Skiljsmässa existerar i princip inte, är du gift så är du, dock kan i vissa fall en änka/änkemän få gifta om sig.

Homosexuella relationer anses av de flesta vara en form av kärlek likvärdig med heterosexualitet, själar är ju ändå inte könsbundna, men huruvida det kan leda till äktenskap varierar.

Prostitution anses väldigt fult och även om det förekommer så är det inte så vanligt och det är aldrig något en talar högt om. Offentliga bordeller existerar knappt. Underhållare från keikoku-okiyor kan förvisso bete sig principiellt likartat, men det handlar då ofta om frivillighet från båda parters håll.

Kultur och beteende

Ashika har en mycket speciell kultur med strikta regler för uppförande. Men det finns även bitar av den som är motsatsen mot strikthet och ger en märklig men fungerande balans.

Grupptillhörighet är otroligt viktigt för ashikaner. En ashikan definieras utifrån den by, okiya e dyl som hen tillhör. Samtidigt är Ashika individinriktat, ingen kan luta sig enbart mot det kollektiva utan det är ens individuella prestationer som avgör vilket värde en har inom gruppen. Även om det finns utrymme för enskilda prestationer och mytbildning kring enstaka personer så ses dock en ensam ashikan, utan tillhörighet i en okiya, tempel eller by, som i princip inget värd.

Hierarkier är väldigt viktiga. Ens rang har stor betydelse, och att säga emot dem som står högre är i princip aldrig rätt.

Artighet och respekt är gyllene nyckelord. Alla bör respekteras, givetvis de som står högt i rang samt alla rei, men en god takai bör även visa en sorts respekt mot dugliga yasai. Bugningar är i princip aldrig fel. Försök alltid tillfredställa andra, speciellt om de är högre i rang.

Samtidigt finns det en utvecklad "skitsnackstradition" i Ashika, där en får lov att förolämpa andra bakom ryggen på dem. Alla kan i teorin prata skit om alla, och det anses nästan värre att ange andra för vad de sagt, än att faktiskt prata skit. Detta innebär inte att en kan säga vad som helst, när som helst, det gäller att veta "reglerna" och ha god känsla för vad som är lämpligt.

Folket i Ashika är ett konservativt släkte. De är inte mycket för nymodigheter, däremot är traditioner väldigt viktiga. Nymodigheter och vetenskap är knappast särskilt fint. Förutom vissa undantag, t ex båtbyggeri, så är ingenjörskonst att betrakta som närmast hädelse. En ashikan skall respektera naturen, inte försöka bemästra den!

Ashikaner är även ett konstnärligt folk, med sinne för skönhet. En talar gärna om saker i musikaliska eller konstnärliga termer, om något är fel kan en exempelvis göra liknelsen att det är en ton som skorrar falskt.

Ashikaner är ett disciplinerat folk. De gör endast en sak i taget, och då med full koncentration. För takai gäller att ingen uppgift är utförd, om den inte är utförd till närmast perfektion. För en yasai gäller att det huvudsakliga syftet med allt en gör är att överleva och då kan en ibland bli tvungen att släppa lite på noggrannhet och perfektion för att uppnå effektivitet. Takaier föraktar ofta andra folkslag (och yasai), eftersom de sällan har samma målinriktade och disciplinerade strävan mot ärofullhet eller sinne för perfektion, skönhet och estetik.

I Ashika bör en också vara pryd. Offentlig nakenhet är tabu och att visa nacken, som är "vackraste kroppsdelen", anses ofta som en invit. I Ashika så bör en inte vara alltför ful i mun. Grovt tal anses sällan särskilt bra eller roligt, inte ens bland vanliga yasai, utan små och försiktiga antydanden räcker ofta för att vara rolig.

Renlighet är något annat som är väldigt framträdande i ashikaners kultur och dagliga liv. En tvättar sig ofta, framför allt händer, fötter och huvud. En takai tar aldrig direkt i maten utan äter med pinnar. Det som berör marken anses smutsigt, så de tar av sig sina geta ("träsandaler") när de går in, och behåller endast sina tabi (ashikanska sockar) på fötterna. Det finns två starka symboler för det rena/renande, och det är vatten och salt (dock ej i kombination). Att tvätta sig i rent vatten bör vara en daglig rutin för en god ashikan. Salt används vid många tillfällen. Den som reser ett tält kan vilja strö salt under, för att platsen skall bli ren. En rituell plats kan beströs med salt innan den används. Ett matförråd är sällan komplett om inte en sträng av salt lagts runt om.

Konst

I Ashika är en ganska fri att skapa efter personlig stil och eget huvud. Förebilden och högste mästare för konstnären är naturen självt. En dyrkar och vill efterlikna de vackra blomstjälkarna, spindelns nät och körsbärsblad som virvlar lekfullt i vinden. Dekorationer på kläder, tallrikar mm är sällan stela och fyrkantiga mönster, utan oftast snirkliga linjer eller naturmotiv målade/broderade/vävda mitt på föremålet.

Musik

Inom ashikansk finkultur gäller ofta regeln att saker skall göras rent, till perfektion och utan att blanda saker. Detta betyder att historieberättande och musik helst inte blandas. Antingen så lyssnar du på någon mästare i historieberättande, eller så njuter du av de rena tonerna från en keikoku-okiyas underhållningspersoner. Sång a cappella är ett mellanting som är ”tillåtet” i vissa fall, det bör då helst vara på den gamla ashikanskan (japanska). En annan mellanform är berättelser där berättaren gör en paus och då tillåts musiker spela, för att förstärka berättelsen.

Att göra en visa med både musik och text är något som främst yasai sysslar med. Historieberättande är vanligast bland yasai, eftersom få behärskar musikredskap, men det finns enstaka personer som kan både spela och sjunga. I visorna används ofta sabakitiska språket, men vissa på gammelashikanska finns också kvar.

Stora undantaget är tsuame saijitsu (monsunfestivalen), då alla spelar och sjunger fullständigt hämningslöst (med ashikanska mått mätt), i synnerhet festivalmelodin tsuame som alla stämmer in i.

Sagor

En ashikansk saga kan förstås handla om en dråplig incident eller en fantastiskt duktig person, men vanligast är att den handlar om människans förhållande till naturen, rei och spöken. Detta gäller i synnerhet de gamla traditionella berättelserna. Bland takai är berättelser om forna eller nu levande legender vanliga; de handlar om takai som varit otroligt skickliga och starka, därigenom nått stor heder och ryktbarhet.

Berättelser som handlar om människors direkta möte med andar eller spöken kallas allmänt kwaidan. De är ofta mer lärande än skrämmande, även om det förstås finns Kwaidan som verkligen kan få nackhåren att resa sig på både barn och vuxna när de berättas i nattmörkret.

I sagorna är "hjältarna" sällan listiga, utan de egenskaper som värderas är snarare skicklighet, visdom och inre styrka. En föredömlig sagogestalt klarar sig genom att vara otroligt duktig på det hen gör, ex bågskytte, ha hört och läst mycket om olika rei, eller genom att motstå fruktansvärda prövningar i form av frestelse eller extrem smärta. Sagor som handlar om människors möten med rei handlar dock lika ofta ofta om ashikaner som gör fel, eftersom det är först då en möter rei (då gärna dugligt uppretade). En klassiskt saga är den om byn som retat upp rei i omgivande natur, och den visa person som kommer dit och ställer saker till rätta.

Landet | Ärosystemet | Tankesätt | Samhället

Samhället

Valuta och handel

I Ashika finns inga nationella präglade mynt. Över huvud taget är det få som vet vad ”pengar” är för något. Handel sker genom byten, bybo till bybo, eller mellan okiya.

Metaller i vikt kan användas för värdemätare men en minst lika vanlig ”valuta” är siden, i standardbredder på en eller två fot (ca 30 resp 60 cm) och räknas i antal famnar (1,5 m). I handel mellan okiya anges ofta antal balar av siden, en bal motsvarar ungefär vad som krävs för sex långa kimono. Grunden är en ”standardkvalitet” av siden, motsvarande ungefär fin dupion (även kallat thaisiden).

I Ashika behöver sällan kontrakt skrivas. Okiya har ofta muntliga avtal om handel och utbyte, vissa flera generationer gamla, av typen ”ni gör svärd åt oss och får beskydd i utbyte” eller ”ni underhåller i vår okiya var tolfte dag så får ni sex balar fint siden av oss varje år”. Att bryta kontrakten är förstås möjligt, men innebär ofta förlust av en god handelspartner och ett hastigt försämrat rykte. Brutna kontrakt kan vara grunden för hundraåriga konflikter mellan två okiya.

Varor har ofta en köpare redan när de tillverkas, en finsmed som gör ett tsurugi (svärd) vet exempelvis alltid vilken senshi som skall ha just det svärdet. Handel av varor på en ”fri marknad” utförs av yasai och är sällan lika fina varor. Det kan handla om yasaismeders verk, getasandaler eller det som hantverks-okiyas usagi förmår tillverka under sin utbildning, för att nämna något. En vanlig syn i ashikanska städer är yasaihandelsmän som drar omkring små vagnar med olika varor på.

Gåvor (läs: skatt) till den lokala okiyan betalas i ris, saké, siden, fisk och annat. En förekommande överenskommelse är att bybor tillåts minska sina gåvor i ris om de bemödar sig att göra saké. Många okiya vill dock absolut inte ha saké som tillverkats av enkla bönder utan tar betalt i ris och låter en saké-okiya förädla fram den fina drycken.

Ashikaner söker inte själv upp nya länder att handla med, utan de som hittar till riket är dem som de anser värdiga att handlas med. Ashika har en del handel över haven till öriken och avlägsna kustriken, det är främst knasbollarna i Okayama som bedriver handel.

Rättsystem

Ashika har hårda straff men fokus ligger ofta på skam och vanära, som i många fall anses värre än fysiska straff. En viktig princip är att ett sonat brott är sonat och i lagens mening ofta skall anses glömt. En återfallsförbrytare skall dömas lika hårt som den som begår brott för första gången (dock är människor människor och få litar på den som ljugit, stulit e dyl upprepade gånger). En annan viktig princip är att kollektiva straff bör undvikas, bättre är att hitta en skyldig.

De mindre grova brotten brukar få små reprimander till följd, som att en tvingas be om ursäkt inför byn eller okiyan. Lite värre brott kan ha till följd att en får ett fysiskt straff (kännbart men sällan handikappande) eller måste betala bot, gärna i kombination med förudmjukning inför byn/okiyan. Riktigt grova brott kan straffas med fördrivning, degradering, omyndigförklaring, dödsstraff eller uteslutning. I en okiya så kan en yagi eller yagushi straffas hårdare än en usagi för samma brott - de borde ju veta bättre. Däremot blir de inte lika lätt uteslutna, eftersom de ofta är väldigt värdefulla för okiyan. Halshuggning eller assisterad seppuko är "fina" straff som endast bör förbihållas takai. Fängelse finns i princip inte som straff, om en person över huvud taget förvaras så är det endast fram tills straffet delas ut. Husarrest kan dock i sällsynta fall förekomma, om en okiya har anfallit en annan eller om den blivit utsatt av brott från en by och håller byn "fången" medan de skyldiga vaskas fram.

Någon allmän ashikansk "polismyndighet" finns inte. I första hand delas straff ut av den grupp en tillhör, byn eller okiyan, av byns råd eller okiyans ledare. Lagarna är ofta mycket gamla och kan skilja lite mellan olika provinser, men ändå förvånansvärt lite. Vid större brott så är det den lokala okiyan eller provinsöverhuset som bestämmer, i de största tvisterna självaste Midoriya. I en stad så står ofta en okiya för upphållande av lag och ordning, de kan ha "miliser" i form av tränade yasai under sig.

Vid mer omfattande rättsprocesser så utförs ritualer i direkt anknytning, vilka har som syfte att åkalla reis närvaro och hjälp. Reis närvaro ger processerna stark legitimitet och det anses nästan omöjligt att fel straff skulle kunna utdömas.

I Ashika är saker som stöld, mord o dyl lika förbjudet som i andra kulturer. Den utbredda skitsnackskulturen gör att förtal och förolämpning sällan är straffbart, om det inte sker väldigt offentligt eller direkt till den berörde, exempelvis någon som förtalar en annan inför hela byn.

I landet finns restriktioner på rätten att bära vapen. Svärd, tsurugi, är endast förbihållet takai. Övriga vapen får bäras av yasai med okiyors tillåtelse, exempelvis utfärdas vapentillåtelse för yasaimiliser som patrullerar städer eller skyddar resande följen. Vapen som används av yasai för jakt eller försvar i avlägsna byar brukar ses mellan fingrarna på.

Andra saker som kan vara straffbart är (utan inbördes ragnordning) uppretande av rei, oartighet mot överordnad, hor, förränderi, lögn i viktiga ärenden, osv.

Skrift

I Ashika används inte bokstäver utan tecken som symboliserar hela ord eller stavelser (som i Japan). Skrivkunnighet är mycket ovaligt och det är långt ifrån alla takai (och i princip inga yasai) som kan det. Som nämnt under "valuta och handel" så behöver kontrakt sällan göras skriftligen. Sånger och historier kan föras vidare i muntlig tradition och ofta finns det inget behov av skriften.

Vanligast är skrivkunnighet bland kizoku och sho-hei, men det finns också shijin som kan skriva då skriften närmast ses som något magiskt och används i religiösa syften. Skrift är relativt vanligt i kontakten med rei och återfinns ofta på helgedomar. Kalligrafi, shogaku, är en högt uppskattad konstform och kan utföras för sin egen skönhets skull, utan att ha praktisk betydelse.

Tid

I Ashika finns inga större behov att räkna tid. Saker tar den tid de tar, att jäkta gör bara saker sämre. Det finns soluppgång, middag och skymning, men ingen större anledning att räkna allt in emellan. En håller reda på dagarna, för att veta hur lång tid som är kvar till monsunen, eller veta hur länge följet har färdats och hur provianten skall ransoneras. Någon regelrätt, allmän indelning av dagar i veckor finns inte. Bland de få som försöker mäta tid finns skeppsfararna, vilka vill ha en uppfattning om sin fart.

Ashikaner talar gärna om tid med liknelser. En person kan springa en sträcka "lika fort som det tar för löven att falla från okiyans högsta träds topp", ett möte kan vara avslutat på "lika lång tid som det tar för Yota att bli illamående av Hayames soppa" eller en kan stämma möte med någon "om en stund lika lång som den tid det tar för fiskarbåtarna att lämna Heian Kyos hamn". (För att få en uppfattning om vad som menas, kan gruppen bestämma vanliga liknelser i förväg innan lajvet och översätta dem i ungefärliga minuter och timmar.)

Vetenskap, filosofi och sjukvård

Vetenskap och ingenjörskonst har som tidigare nämnt mycket lågt värde i Ashika. Samma sak gäller djup filosofi. Det är viktigt att följa gamla traditioner, att hedra sina äldre och förfäder. Att grubbla över varför något är som det är eller görs på ett visst sätt är att ifrågasätta detta, vare sig det gäller hur en ser på världen eller hur en viss pryl tillverkas, och att ifrågasätta är i princip att nedvärdera. Ashikanerna bygger sina hus, båtar och annat med stor precision och skicklighet. Hantverkaren har en fantastisk kunskap om vilken konstruktion som blir stark och hur båten bygges lätt, men det är ett resultat av hängivenhet och stor erfarenhet - till stor del överförd via mästare från många generationer hantverkare - och inte något som räknas fram med hållfasthetsberäkningar.

Att göra något, vare sig en tavla, ett svärd, ett hus eller ett par tabi, är att betrakta som att utföra en konstart, och bör behandlas med respekt utifrån det. Konstarterna i sin tur är förbundna med andetron, och omges av många ritualer och traditioner. Konstarterna har en "mystisk" aura runt sig. Ett material, en byggnad och annat har inte bara egenskaper från att vara ett dött föremål, utan allting står i förbindelse med någon rei. Att reducera detta till ren vetenskap, som att göra konstarten smide till metallurgi, skulle vara att vanhedra det en håller på med.

Ashikaner ser mycket positivt på läkekonst i form av örter, massage med mera. Renlighetskulturen går igen inte minst i detta område, och gör att behandligen av sjuka underlättas. De är däremot inte särskilt duktiga på kirurgi (trots att de har världens skarpaste knivar). Visst, de kan skära ut en pil eller amputera en fot, men att börja karva mer avancerat skulle de flesta ashikaner ställa sig mycket skeptiska till.

Utbildning

Det finns inget allmänt utbildningsväsene och inga universitet i Ashika. Sökande och vidareföring av kunskap sker istället i organiserad form i okiya och i tempel. Det sker även i resten av landet, genom att en förälder berättar för sina barn om hur riset sås eller fisken fångas, eller genom att en sagoberättare förtäljer om vad som skett i byn och hur en står på god fot med de rei som finns runt omkring.

Landet | Ärosystemet | Tankesätt

Skapad 2005-2006
Erik Pihl
Emil Bernhardsson
Hanna Modin
Kristian Samuelsson

samt flera medlemmar i Ashika no Shakai

Visa utskriftsvänlig version